Det är mätkligt hur en stämpel kan forma ett helt liv. Från början var jag inte medveten om hur pratet gick i den lilla byn. Vi var helt hänvisade till varann min bror och jag. Vi hade fullt upp med att leka med varann. Det var långt innan datorer, surfplattor och tevespel fanns. De man inte vet om saknar man heller inte. Inte ens teven fanns under våra första år. Vi byggde hyddor som vi inredde. Gjorde skafferi och fick ta med kex å dricka till hyddan.( Vi måste ha byggt den mycket bra för femton år senare besökte min bror skogen och då fanns rester av vår hydda kvar ).

        ....vi lekte indianer å vita. Jagade varann så svetten forsade. Speciellt jag som var liten å tjock plågades i värmen. Mamma hade gött mej med grädde å smör för att jag var så liten och för tidigt född när dom fick mej.

.min bror hade fått en riktig indianskrud med vackra fjädrar i olika färger medan jag fick nöja mej med att ta en fjäder från hönsgården å sätta i håret. Jag kan inte minnas att vi var osams. Vi hade inte råd med de.för då blev vi ensamma. Det fanns en regel som måste följas. Vi.fick inte leka med andra barn som inte var religiösa å några sådana fanns inte. Det plågade mej inte så mycket förrän jag började skolan. Då bröt helvetet löst men de kommer jag till senare.                                   ..hemma fanns ingen dagstidning och radion fick bara användas till att lyssna på nyheterna. Allt annat sa mamma var jävulens påfund..  .varje kväll måste vi be aftonbön och be om förlåtelse för våra synder. Annars skulle vi brinna i helvetet !! Mamma krävde fullständig redogörelse för minsta lilla fel vi kunde komma på att vi gjort under dagen. Jag var inte gammal när jag började plågas av mardrömmar om helvetet .         .  Söndagar var vilodagar.fruktansvärt tråkiga !! Vi.måste sitta finklädda i soffan hela dan. ALLT.var synd. Att bada dockan var synd. Att leka i skogen var synd. På söndagarna skulle vi tänka extra mycket på Jesus och att han offrat sitt liv för våra synder. De var bara de att de gick bara inte att tänka på de en hel dag. Tankarna tog liksom slut och så fick man börja om igen .     

         ...klockan är 04 på natten å jag kan inte sova. Har KOL som komplicerats av en svår infektion. I nv de läget är de många tankar som ramlar över mej. Återkommer snart med mer upplevelser från ett ensambarn .

 Jag vill knyta an där jag slutade i går. Titeln på mitt inlägg är omöjlig att förstå så låt mej förklara. De lilla torp där jag frambringade mina lyckligaste år som barn hette just ÄSSJA. Från början lydde det under en stor herrgård som hette Ingared. Mina farföräldrar friköpte det. Ingared var en stor gård som även födde upp tävlingshästar

De var min fars arbetsplats och jag älskade att följa med pappa på lördagarna och utfodra dom. Stora svarta blanka, lite stampande och otåliga minns jag dom. Dom ingav respekt men jag var inte ett dugg rädd för dom

                De var en av hästarna som pappa förbjöd mej att gå in till eftersom han kunde vara ilsken å stökig. Jag var kanske i fyra, femårsåldern för detta är ett av mina tidigare minnen. Jag hade totalt glömt vad pappa sagt om den ilskna hästen.han var så vacker. Svart, glänsande, vältränad med muskler som spelade när han rörde sej. 

Jag gick in i spiltan, stod under hästens hals och matade honom. När pappa fick syn på mej tog han utan ett ord tag i mej å lyfte ut mej ur spiltan. ( Jag ska återkomma till min pappa senare men han var inte mycket inte mycket för att prata ) den här händelsen återvände han ofta till å berättade om sin rädsla att hästen skulle sparka ihjäl mej

      Jag vill byta ämne lite. Jag är alltså född i Göteborg. Adopterad och tillbringade mina första tolv år i en by mellan Göteborg och Alingsås . Byn hette hemsjö och var en ren jordbruksbygd. Min pappa var född på ässja å bodde där större delen av sitt liv.                                               Brorsan och jag hade ingen aning om vilken uppmärksamhet vi väckte i den lilla byn där man inte hade mycket till övers för folk som kom utifrån. Min mamma blev heller aldrig riktigt ",godkänd " trots att hon bott där i många år. De hände inte mycket i en så liten by som hemsjö..vår ankomst satte fart på tungorna. Vilka i all världen var vi å var hade britten å Kalle fått tag i oss??          Svart håriga var vi och en del sa att vi var romer men använde ett fulare uttryckman föreslog att mamma kanske fött oss lite i skymundan. Min mamma som aldrig blev svaret skyldig sa : men då får ni hålla med om att jag gjort en fantastisk bedrift som bott.hör i så många år å träffat flera av er varje dag samtidigt som jag lyckats bära  å föda två barn utan att nån märkt nåt !!                                 .men vi hade ingen chans brorsan och jag vi var och förblev annorlunda

 Jag vill knyta an där jag slutade i går. Titeln på mitt inlägg är omöjlig att förstå så låt mej förklara. De lilla torp där jag frambringade mina lyckligaste år som barn hette just ÄSSJA. Från början lydde det under en stor herrgård som hette Ingared. Mina farföräldrar friköpte det. Ingared var en stor gård som även födde upp tävlingshästar

De var min fars arbetsplats och jag älskade att följa med pappa på lördagarna och utfodra dom. Stora svarta blanka, lite stampande och otåliga minns jag dom. Dom ingav respekt men jag var inte ett dugg rädd för dom

                De var en av hästarna som pappa förbjöd mej att gå in till eftersom han kunde vara ilsken å stökig. Jag var kanske i fyra, femårsåldern för detta är ett av mina tidigare minnen. Jag hade totalt glömt vad pappa sagt om den ilskna hästen.han var så vacker. Svart, glänsande, vältränad med muskler som spelade när han rörde sej. 

Jag gick in i spiltan, stod under hästens hals och matade honom. När pappa fick syn på mej tog han utan ett ord tag i mej å lyfte ut mej ur spiltan. ( Jag ska återkomma till min pappa senare men han var inte mycket inte mycket för att prata ) den här händelsen återvände han ofta till å berättade om sin rädsla att hästen skulle sparka ihjäl mej

      Jag vill byta ämne lite. Jag är alltså född i Göteborg. Adopterad och tillbringade mina första tolv år i en by mellan Göteborg och Alingsås . Byn hette hemsjö och var en ren jordbruksbygd. Min pappa var född på ässja å bodde där större delen av sitt liv.                                               Brorsan och jag hade ingen aning om vilken uppmärksamhet vi väckte i den lilla byn där man inte hade mycket till övers för folk som kom utifrån. Min mamma blev heller aldrig riktigt ",godkänd " trots att hon bott där i många år. De hände inte mycket i en så liten by som hemsjö..vår ankomst satte fart på tungorna. Vilka i all världen var vi å var hade britten å Kalle fått tag i oss??          Svart håriga var vi och en del sa att vi var romer men använde ett fulare uttryckman föreslog att mamma kanske fött oss lite i skymundan. Min mamma som aldrig blev svaret skyldig sa : men då får ni hålla med om att jag gjort en fantastisk bedrift som bott.hör i så många år å träffat flera av er varje dag samtidigt som jag lyckats bära  å föda två barn utan att nån märkt nåt !!                                 .men vi hade ingen chans brorsan och jag vi var och förblev annorlunda

 Kan du förstå att ibland undrar jag om de jag upplevt är en fabel eller om de verkligen har hänt !!  Klart att de har hänt varenda detalj som nötts in i mej.varenda händelse som är så glasklar.                           Min bror och jag adopterades av ett äldre barnlöst par.  ( Jag kommer i fortsättningen att kalla dom mamma och pappa. De var vad dom blev för oss).  Pappa måste ha varit i femtioårsåldern och mamma runt fyrtiofem när vi först kom som fosterbarn. Dom hade verkligen längtat efter barn men jag tror ingen av dom var medveten om vad de egentligen innebar att vara förälder. ( De gör inga förstagångs biologiska föräldrar heller så de är inte unikt.) Dom älskade oss verkligen men kärleken var något som skulle förtjänas. Vi förväntades framförallt vara " duktiga" på allt som förväntades av oss. De fick absolut inte finnas något för andra att klaga på. Mamma sa en gång, när jag s krivit min självbiografi och fått ut den på förlag." Inte visste jag att jag gjorde er så illa men jag ville han perfekta barn !!?? Mållös försökte jag ta till mej.vad hon sa. PERFEKTA ??? Jag hade på tungan att säja : tycker du att du har lyckats ? I så fall är de bara att gratulera för då är du den första mamman som lyckats med de konststycket. Men jag hade redan lämnat ut henne mycket i min bok. De var de absolut svåraste att lämna ut mina föräldrar som fortfarande levde. Jag kunde inte göra de helt å fullt, men i alla fall bitvis. Framför mej satt nu den kvinna som trots allt tagit hand om mej när ingen ville ha mej. Som gett mej kärlek på de sätt hon kunde. Hon satt nu framför.mej, grå, gammal å med tårarna strömmande utför kinderna. Jag svalde min beska kommentar å sa, men mamma varför skulle vi bli perfekta ?? Jag var alltid så rädd att myndigheterna skulle komma å ta er ifrån mej var hennes svar. Men snälla mamma sa jag vi är.ju adopterade och du vet att de lagligt är att jämställa med som om vi vore era egna barn. Jo hon visste nog men det var hennes stora rädsla.

 Jag vill gärna ta med dej på en tidsresa till 1800 talet. För de känns som om de var då jag växte upp men jag ska ta de nästa gång. Ville säja något om det fantastiska fotot då droppen träffar vattenytan. Hoppas att den syns ordentligt. Ville säja att de ofta stormati mitt liv och runt mej. Men jag har ofta mediterat runt.de fenomen när droppen träffar vattenytan och försvinner ner i vattnet. Kvar blir en liten krusning men till sist ingenting. Så tror jag att det är med våra liv på jorden. Jag tror att vi lever vidare i en annan högre dimension.men vi kanske inte ska tillskriva vår betydelse här på jorden alltför stor betydelse. Så länge nån finns som minns mej så länge finns jag kvar. Så länge jag har några anhöriga att följa från andra sidan så länge kan du se mej som en krusning när droppen träffar vattenytan. Sen försvinner jag liksom vattendropparna in i det eviga till olika uppgifter. Ha de gott tills vi hörs .

i dag har jag ont så det blir till att tillbringa dagen i sängen. Jag har tidigare berättat hur jag kom till världen som ett resultat av en illegal abort i sjätte graviditetsmånaden. Hur jag trotsade alla odds och överlevde. Mina biologiska föräldrar låtsades som om jag inte fanns.jag har en biologisk bror som var ett kärleksbarn. Född inom äktenskapet. Han kom att tillbringa sina första två år med vår mamma. Medan jag hamnade på barnhem där jag missköttes och sedan flyttades till fosterhem där jag heller inte fick den omsorg jag behövde. Vår mamma annonserade i Göteborgsposten efter ett fosterhem åt min bror. Hon fastnade för ett par i fyrtio, femtioårsåldern. När det gått ett och ett halvt år efter att min bror alltså blivit fosterbarn hos nämnda par sa min pappa vid ett besök helt plötsligt " vi har en dotter oxå. Hon är så liten och ful så om ni vill får ni gärna ta henne på köpet " fosterföräldrar är blev glada och bestämde att min bror och jag skulle få växa upp tillsammans. När jag kom till dom var jag femton månader och kunde inte sitta själv utan behövde stöttas av kuddar för att kunna hålla upp kroppen.                            Jag har tänkt på om dom aldrig funderade på om jag hade någon skada i hjärnan som gjorde att jag var så sent utvecklad ... Efter tre månaders näringsrik kost och kärlek var jag arton månader och sprang för fullt. När jag var fem år började min bror i skolan. Jag var förtvivlad !! Min bästa och enda kompis skulle tas ifrån mej !! Det resulterade i att jag fick börja i skolan samtidigt som min bror. Jag var då fem år och hade tagit igen all försening. Men nu går jag händelserna i förväg.                        Fosterföräldrarna kom efter några år att adoptera oss. Hur jag nu ska försöka beskriva vår uppväxt är ett dilemma. Vi var älskade men fostrades starkt och hårt in i en religiös fanatism som jag vill likna vid en sekt. De enda böcker som fanns var Bibeln och en bok som hette " kristens resa " det var vad vi fick läsa. All annan litteratur var av djävulen och uppmanade till synd.    En sommardag var jag uppe på vinden och rotade i gamla lådor och koffertar. Till min stora glädje hittade jag en hel låda full med böcker. Min lycka var fullkomlig !! Min bror ropade på mej att jag skulle komma ut och leka men jag hade inte tid. Där och då startade mitt litterära intresse och vad jag inte visste då oxå början till mitt kommande författarskap. Jag fick tidigt veta att jag var annorlunda. Mamma som jag i fortsättningen kallar min adootivmamma sa ofta att din bror älskade dom men dej var de aldrig nån som ville ha ! VARFÖR ?? Jag känner än hur ont det gjorde och fortfarande gör. Detta att inte vara älskad .                    Som så många andra tonåriga tjejer började jag i tolvårsåldern att skriva dikter. Det roliga är att jag fortfarande har dom kvar samlade i en pärm. Utanpå pärmen har jag klistrat en lapp med texten  ALLA DESSA DAGAR SOM KOM OCH GICK INTE VISSTE JAG ATT DET VAR LIVET. Det är ord som jag fortfarande kan meditera över.vi önskar stora livsomvälvande händelser medan vår vardag är själva livet. Det invanda, ibland trista nuet är livet. De vi ska ta tillvara och vårda. 

i dag har jag ont så det blir till att tillbringa dagen i sängen. Jag har tidigare berättat hur jag kom till världen som ett resultat av en illegal abort i sjätte graviditetsmånaden. Hur jag trotsade alla odds och överlevde. Mina biologiska föräldrar låtsades som om jag inte fanns.jag har en biologisk bror som var ett kärleksbarn. Född inom äktenskapet. Han kom att tillbringa sina första två år med vår mamma. Medan jag hamnade på barnhem där jag missköttes och sedan flyttades till fosterhem där jag heller inte fick den omsorg jag behövde. Vår mamma annonserade i Göteborgsposten efter ett fosterhem åt min bror. Hon fastnade för ett par i fyrtio, femtioårsåldern. När det gått ett och ett halvt år efter att min bror alltså blivit fosterbarn hos nämnda par sa min pappa vid ett besök helt plötsligt " vi har en dotter oxå. Hon är så liten och ful så om ni vill får ni gärna ta henne på köpet " fosterföräldrar är blev glada och bestämde att min bror och jag skulle få växa upp tillsammans. När jag kom till dom var jag femton månader och kunde inte sitta själv utan behövde stöttas av kuddar för att kunna hålla upp kroppen.                            Jag har tänkt på om dom aldrig funderade på om jag hade någon skada i hjärnan som gjorde att jag var så sent utvecklad ... Efter tre månaders näringsrik kost och kärlek var jag arton månader och sprang för fullt. När jag var fem år började min bror i skolan. Jag var förtvivlad !! Min bästa och enda kompis skulle tas ifrån mej !! Det resulterade i att jag fick börja i skolan samtidigt som min bror. Jag var då fem år och hade tagit igen all försening. Men nu går jag händelserna i förväg.                        Fosterföräldrarna kom efter några år att adoptera oss. Hur jag nu ska försöka beskriva vår uppväxt är ett dilemma. Vi var älskade men fostrades starkt och hårt in i en religiös fanatism som jag vill likna vid en sekt. De enda böcker som fanns var Bibeln och en bok som hette " kristens resa " det var vad vi fick läsa. All annan litteratur var av djävulen och uppmanade till synd.    En sommardag var jag uppe på vinden och rotade i gamla lådor och koffertar. Till min stora glädje hittade jag en hel låda full med böcker. Min lycka var fullkomlig !! Min bror ropade på mej att jag skulle komma ut och leka men jag hade inte tid. Där och då startade mitt litterära intresse och vad jag inte visste då oxå början till mitt kommande författarskap. Jag fick tidigt veta att jag var annorlunda. Mamma som jag i fortsättningen kallar min adootivmamma sa ofta att din bror älskade dom men dej var de aldrig nån som ville ha ! VARFÖR ?? Jag känner än hur ont det gjorde och fortfarande gör. Detta att inte vara älskad .                    Som så många andra tonåriga tjejer började jag i tolvårsåldern att skriva dikter. Det roliga är att jag fortfarande har dom kvar samlade i en pärm. Utanpå pärmen har jag klistrat en lapp med texten  ALLA DESSA DAGAR SOM KOM OCH GICK INTE VISSTE JAG ATT DET VAR LIVET. Det är ord som jag fortfarande kan meditera över.vi önskar stora livsomvälvande händelser medan vår vardag är själva livet. Det invanda, ibland trista nuet är livet. De vi ska ta tillvara och vårda. 

hej igen ! Det har gått så lång tid sen jag skrev sist. Det har sina orsaker . Jag hade bestämt mej för att inte ta upp mina hälsoproblem. Har inte tänkt att detta ska vara ett" tycka synd om mej " forum men det är något jag inte kan komma förbi så jag måste ta upp de i alla fall. Jag har i många år haft diagnosen  KOL utan större problem än lite andfåddhet i uppförsbackar å lite allmänt sämre kondition. Så plötsligt slog de till med full kraft . Jag försökte intala mej att de säkert var nåt virus men jag vet nu att så inte är fallet. Jag tappar all luft av att duscha eller böja mej ner å knyta skorna. Måste sitta upp på nätterna för att kunna få luft. Ytterligare en sak är att hela min rygg är helt förstörd . Börjar få förlamningsproblem från vänster ben. Får anstränga mej med all kraft för att kunna gå överhuvudtaget och smärtorna kan jag inte ens försöka beskriva.                         Jag har jobbat på lungavdelning och vet hur det är att dö i KOL. Då man inte ens orkar vända sej i sängen.                   Hur förhåller jag mej till att veta att jag har en dödlig sjukdom ?                   Vissa dagar känns det meningslöst att ens kliva ur sängen. Allt är smärta, smärta å SMÄRTA å en ständig kamp efter luft.                    Under mina nästan fyrtio år som sjuksköterska har jag sett människor dö på olika sätt som de kan vara svårt att föreställa sej.                   Jag har alltid varit för aktiv dödshjälp. Är det något fel i att vilja lämna jordelivet med lite värdighet kvar ?? Min största fasa är att bli ett vårdpaket. Att tappa alla funktioner. Jag vill ta ett farväl av mina älskade anhöriga medan jag fortfarande kan prata, medan dom känner igen mej som den person jag är. Ensamheten är nog det värsta av allt. Speciellt om man är en social person som jag är.kärleken och intresset för mina medmänniskor är en stor del av min personlighet .                                                  

Döden som sådan skrämmer mej inte på något sätt. För mej är det att gå in i en helt ny värld med nya dimensioner. Det som skrämmer mej är vägen dit 

hej igen ! Det har gått så lång tid sen jag skrev sist. Det har sina orsaker . Jag hade bestämt mej för att inte ta upp mina hälsoproblem. Har inte tänkt att detta ska vara ett" tycka synd om mej " forum men det är något jag inte kan komma förbi så jag måste ta upp de i alla fall. Jag har i många år haft diagnosen  KOL utan större problem än lite andfåddhet i uppförsbackar å lite allmänt sämre kondition. Så plötsligt slog de till med full kraft . Jag försökte intala mej att de säkert var nåt virus men jag vet nu att så inte är fallet. Jag tappar all luft av att duscha eller böja mej ner å knyta skorna. Måste sitta upp på nätterna för att kunna få luft. Ytterligare en sak är att hela min rygg är helt förstörd . Börjar få förlamningsproblem från vänster ben. Får anstränga mej med all kraft för att kunna gå överhuvudtaget och smärtorna kan jag inte ens försöka beskriva.                         Jag har jobbat på lungavdelning och vet hur det är att dö i KOL. Då man inte ens orkar vända sej i sängen.                   Hur förhåller jag mej till att veta att jag har en dödlig sjukdom ?                   Vissa dagar känns det meningslöst att ens kliva ur sängen. Allt är smärta, smärta å SMÄRTA å en ständig kamp efter luft.                    Under mina nästan fyrtio år som sjuksköterska har jag sett människor dö på olika sätt som de kan vara svårt att föreställa sej.                   Jag har alltid varit för aktiv dödshjälp. Är det något fel i att vilja lämna jordelivet med lite värdighet kvar ?? Min största fasa är att bli ett vårdpaket. Att tappa alla funktioner. Jag vill ta ett farväl av mina älskade anhöriga medan jag fortfarande kan prata, medan dom känner igen mej som den person jag är. Ensamheten är nog det värsta av allt. Speciellt om man är en social person som jag är.kärleken och intresset för mina medmänniskor är en stor del av min personlighet .                                                  

Döden som sådan skrämmer mej inte på något sätt. För mej är det att gå in i en helt ny värld med nya dimensioner. Det som skrämmer mej är vägen dit