friaassociationerfranminvarld

Senaste inläggen

Av Annika Sjödin - 1 februari 2019 19:13

jag tänkte fortsätta min alldeles sanna självupplevelse och fortsätter med flickan på vinden. Alldeles ensam. 16 år nyligen inflyttad på en gammal vind i en alldeles tom gammal frilyrkolokal. Jag tog verkligen till ordentligt och flyttade fyrtio mil hemifrån !! Mobbad som jag varit hela min skoltid. Rädd för allt och alla. Rädd för Gud, jävulen, barn och många vuxna. Jag tänkte , som jag fått höra hela min uppväxt att mej var de ingen som ville ha så då kunde jag lika gärna ge mej iväg. Förstår inte vad jag fick självförtroendet ifrån !! Jag måste trots min bedrövliga start i livet nånstans ha haft självförtroendet å styrkan inbyggt i min personlighet.                                                          Jag skulle arbeta som barn och ungdomsledare i samma frikyrkliga anda bara som jag växt upp i. Jag bodde som sagt helt ensam i denna fallfärdiga stora lokal. På vinden var de inrett ett rum och ett litet kök. Jag var så fruktansvärt mörkrädd!! När jag skulle sova drog jag en stor byrå för dörren. Ändå låg jag å skakade i sängen. Drog täcket över huvudet för att slippa se spöken och andar som säkert huserade i detta gamla hus. För att komma till toaletten måste jag gå tvärs över den gamla vinden. Dom gamla golvbrädorna knakade och de fanns bara en svag lampa. På nätterna kunde inget i världen få mej att gå dit. Så jag använde en gammal kastrull att kissa i. Nöden har som sagt ingen lag. Å, vad jag grät och längtade hem . Men inget i världen skulle få mej att erkänna de. ALDRIG att jag skulle låta min hemlängtan och rädsla få mej att flytta hem och erkänna att jag inte klarade av de.             De var svårt för mej som själv var ett barn att vara ungdomsledare !! Men efter hand märkte jag  att jag.vsr uppskattad. De var en alldeles ny upplevelse för mej som hela mitt tidigare liv bara varit en liten lort.  Att prata inför andra gjorde mej livrädd . Jag skulle oxå vara med på gudstjänsterna och prata och sjunga. Första gången skakade benen och jag var säker på att golvet skulle ge vika under. mina fötter men de som hände var att min insats uppskattades . Jag blev efterfrågad. EN UNDERBAR FANTASTISK KÄNSLA och jag tror att de var där och då jag började förstå ordens makt och betydelse. Senare i mitt liv har jag många .gånger stått inför publik och läst ur mina skrivna alster. Nu går jag händelserna i förväg men när jag många år senare fick ut min självbiografi på förlag ( vilket är mycket  svårt om man inte är kändis ). När jag läste in boken på lokalradion

Och satt i bokhandeln och signerade boken visste jag  ATT JAG ÄLSKAR ATT SYNAS. Jag mår som bäst när jag får stå inför publik och läsa eller tala

 ORDET HAR EN FANTASTISK MAKT VI INTE KAN BORTSE IFRÅN !!  Jag tror jag har skrivit de tidigare men de är värt att upprepas. RÄTT ORD I RÄTT TID UTTALAD AV RÄTT PERSON KAN TILÖ OCH MED FÖRHINDRA KRIG. Var de inte rätt ord i rätt tid som tex gav Hitler sådan makt .han lovade tyska folket arbete och mat i en tid då arbetslösheten och svälten råddeni Tyskland.                           Nu har jag förvirrat mej långt ifrån den 16 åriga flickan på vinden. Tro inte att de på något vis var enkelt för mej att tala inför människor. Jag var fruktansvärt rädd men uppskattningen jag fick betydde mer än rädslan.                        Lönen var en bedrövlig historia. Dessutom skulle jag betala hyra för mitt ynkliga vindsutrymme. Jag minns förstås inte exakt vad jag fick men de räckte aldrig till mat en hel månad. Jag hade en underbar granne. Han brukade bjuda mej på middag med orden : " ska du ha ett fiskben "? De var minsann inget fiskben hans fru lagade till. De var både förrätt och efterrätt. Första gången jag som göteborgare fick " myltgröt ". Helt underbart gott. Gjort på hjortron

               En dag var precis allt slut och ingen bjöd på mat. Jag var så hungrig så jag grät. De enda jag försökte stilla hungern med var stekt lök men de mättar inte en hungrig mage. Jag bestämde mej för att besöka ett äldre par som faktiskt bjudit hem mej förut. Jag tänkte att om jag sitter kvar tills dom ska äta så måste dom ju bjuda mej oxå. Så blev de nu inte. Visst, jag satt kvar tills dom satte sej å åt men jag blev inte bjuden. Med tårarna rinnande utför kinderna gick jag till min vindskupa. Den natten var de svårt att sova. Magen luftade och skrek på mat .                            Med dom orden slutar jag för denna gång. Sköt om dej . Du som läser mina rader lämna gärna en kommentar!!

 

Av Annika Sjödin - 31 januari 2019 02:02

jäklar oxå jag hade skrivit så mycket så tog batteriet slut. Bara att börja om igen. Ingen ide att jag lägger mej de går iaf inte att sova. Har så svårt att få luft och min förstörda rygg gör att jag har nervsmärtor i benen. Tänk dej tandvärk i båda benen. När jag lägger mej får jag spastiska ryckningar å kramper i benen. Kan inte vända mej utan måste ligga i samma ställning hela natten

 Är de verkligen sant att jag snart ska dö ?? Hör läkarens ord ringa i mina öron. Hon stoppade sina knän mellan mina och fixerade min blick när hon sa " nu kan vi inte göra mer för din KOL. De går bara utför ". För säkerhets skull upprepade hon de tre gånger. Jag har nu en lungkapacitet på 1,5 liter. En person med friska lungor ligger på ca 3,5 liter. Allt snurrar runt. Så mycket passerar revy så de är svårt att skilja alla minnesbilder från varann. En del säger att många skäms för att ha ,KOL. De förstår inte jag. Ok att de är självförvållat men hur många sjukdomar är inte de ?? Alla alkoholrelaterade sjukdomar tex eller våra vällevnadsrelaterade sjukdomar. Tex fetma med därpå följande hjärtsjukdomar och diabetes hör och ihop med hur vi lever. Under alla mina år som sjuksköterska har jag aldrig ens tänkt tanken att mina patienter skulle skämmas för sina sjukdomar. Därför kan jag inte fatta att skammen skulle finnas för att man drabbats av Kol. Jag har sett äpatienter med KOL som inte har luft nog till att vända sej i sängen. Jag har sett mina patienter dö i KOL

 Jag lovar att de vill du inte se. Just nu känns de som en belastning att vara sjuksköterska och veta vilket öde som drabbar mej. Så mycket enklare de varit om jag tex jobbat på Ica.

Det är flera månader sen jag fick i mej en middag. När magen blir full trycker de upp mot bröstkorgen å gör de svårare att få luft.

Jag har kämpat emot så länge å inte velat dö men nu skulle de vara en befrielse. Jag är inte rädd för att dö de är vägen dit som är de värsta . De är så förbannat segt. Jag har alltid värnar om min integritet

. Måste jag fråntas min personlighet. Det som är JAG och bli ett vårdpaket ?? Jag vägrar ?? Hoppas jag orkar ta saken i egna händer när de är så dags.                                   Om jag ska försöka summera mitt liv måste jag säja att jag har haft ett förbaskat roligt liv!! Inte alla kan summera sitt liv så. Jag ångrar ingenting.jo, en sak. Den ska jag komma till.jag anser de vara totalt meningslöst att ångra saker. De leder bara till att man lider i onödan. Man kan inte med all sin ånger förändra någonting. nu ska jag berätta vad jag ångrar. Ett tillfälle som flög mej ur händerna å som jag aldrig får tillbaka. Innan jag gick min utbildning till sjuksköterska läste jag ulandskunskap och språk. Min dröm var att arbeta för nån biståndsorganisation. Jag var färsk som sjuksköterska och hade min första anställning på Akademiska sjukhuset i Uppsala. Den här dagen blev min lunch så kort så jag beslöt mej för att ta en macka i cafeterian i stället för lunch i matsalen. En för mej okänd läkare slog sej ner vid mitt bord. Efter en stund frågade han om jag kunde tänka mej att jobba för läkare utan gränser !! Jag blev chockad av själva frågan å hasplade ur mej att jag tyckte jag hade för lite erfarenhet för ett sånt jobb !! Herregud jag kunde bitit tungan av mej för mitt svar. Erfarenhet hade jag förstås fått på plats.

              Den dagen glömmer jag aldrig. Livet gick vidare och hade jag tackat ja hade jag inte haft min fantastiska dotter och inte mina underbara barnbarn. Allt har två sidor här i livet. Det har jag lärt mej.                                           Ha det bra. Sköt om er å fånga livet i flykten  

Av Annika Sjödin - 29 januari 2019 07:15

jsg ber om ursäkt för att de gått så lång tid sedan jag skrev sist. De har sina ursäkter. Livet suger .jag vill frångå min princip att inte berätta om mitt hälsotillstånd

 Det är nödvändigt för att jag ska kunna fortsätta skriva och ge dej läsare bättre förståelse för att de ibland blir längre tid mellan mina inlägg .                                               Du som läst mina tidigare inlägg har noterat att jag har KOL och en totalt förstörd rygg. Jag har klarat mej ganska bra hittills . Till saken hör att jag helt saknar en typ av antiktoppar som är nödvändig att ha för kroppens immunförsvar. De som för dej  är en vanlig förkylning kan hos mej leda till blodförgiftning

 Jag kan ju i rimlighetens namn inte isolera mej å sluta umgås med människor av denna anledning

De finns två typer av immunbrist eller rättare de visar sej på två vis. Hos de nyfödda spädbarnet som sjukligt många infektioner vilket får läkarna att misstänka immunbrist. Eller som hos mej, att sjukdomen ligger latent och bryter ut i vuxen ålder på grund av något trauma. Hos mej väcktes misstanken av flera tätt återkommande luftvägsinfektioner som inte ville läka av antibiotika. Infektionerna kan sätta sej var som helst i kroppen

 Som exempel på de kan jag nämna att jag en kväll när jag skulle lägga mej noterade jag ett blåmärken på höger hands långfinger . Jag tänkte inte mer på de än att jag väl slagit i nånstans. På natten vaknade jag och kände mej mycket konstig

. Kunde inte stå utan kröp upp efter feber termometern som visade 42,5 i temp och handen var röd och svälld sk rosfeber. Det var blodfärgigtning. Fingret opererades 14 gånger med hot om amputation så mycket innan det läkte

Denna immunbrist behandlas  med infusioner varje vecka. En pump pumpar in vätskan via fyra nålar in i magen

          Så kommer jag till det nu akuta. Som kshy tidigare berättat har jag KOL. Var hos min lungläkare för någon vecka sen. Hon snurrade runt skrivbordsstolen, stoppade sina knän mellan mina, fixerade min blick och sa " nu kan vi inte göra mer åt din KOL. De går bara utför "Mina immunprover ligger även för lågt så jag måste öka dosen i mina sprutor. Därtill kommer min rygg som är totalt förstörd och ger mej fruktansvärda smärtor

 

Hur ska jag lättast beskriva hur de känns att   ha KOL ?ksk som ett astmaanfall som aldrig går över. Jag har jobbat på lungklinik och sett patienter dö i KOL

. Så fruktansvärt att jag tror de är omöjligt att föreställa sej.

 

Jag håller på att ta farväl av.livet

 De gör så oerhört ont !!!! Jag ville leva länge till. Se mina barnbarn växa upp göra nya upptäckter för egen del men de blir inte så. Å min dotter Liza Marie, mitt ljus, min glädje i livet. Hon som ger så mycket omsorg, ljus å glädje. Att lämna henne är de svåraste av allt. 

Nej, jag är inte bitter men så trött, så trött, så, trött.

Sedan strax före jul har jag haft tre svåra infektioner med ,40 grader i feber och 100 i sänka ( normalvärdet är ca 10 )

 Å denna ryggsmärtor som gör att jag inte kan sitta på en stol å äta.utan måste ligga i sängen å inta mina måltider . All matlust är bortblåst

Ångest som dessert frukost, lunch och middag

 

Sköt väl vara på dej å tacka gud för varje dag du får vara frisk är en skänk från ovan och kan inte köpas för pengar

 

 

.



 

 


 

 

 

 

 


 


 

 

 


 

 

Av Annika Sjödin - 28 december 2018 20:14

I dag har de varit en minst sagt bedrövlig dag. Mina smärtor i rygg å ben är obeskrivbara och har tvingat mej till sängläge hela dan. Först nu, framåt kvällen har jag tänt ljus , kokat kaffe å tvingat mej upp i favoritfåtöljen. Jag återvänder till flickan på vinden. Jag fick alltså bostad på en vind i en gammal lokal som tillhört Frälsningsarmén och som sedan flera år stod övergiven. En del av vinden hade avdelats till ett rum å kokvrå åt mej. Toaletten var belägen tvärs över vinden. De var en spöklik känsla över alltsammans. Ingen människa skulle höra om jag ropade på hjälp. Jag var helt utlämnad åt mej själv. Jag var fruktansvärt rädd. På nätterna nöjde jag mej inte med att låsa dörren. Jag vaxade en tung byrå framför dörren. Aldrig i livet att jag skulle våga ta mej tvärs över vinden i mörkret på natten för att gå på toaletten. Inte ens ledljus hade dom kostar på mej. Jag tog fram en kastrull å kissade i den på nätterna. Med kinder våta av tårar och hemlängtan la jag mej varje kväll. Nu måste jag backa till tiden före skolstart. När jag skriver detta känner jag samma ångest som då. De hände när Jag sa nåt till mamma att hon vände mej ryggen och inte svarade . Jag minns inte vad jag sa men de var något alldagligt. Mamma rörde sej inte. Hon stod kvar som fastvuxen i golvet. " Vad är de mamma ? Säj om jag gjort eller sagt nåt fel ! ".fortfarande inget svar från den fastgjutna statyn . Ångesten i mej växte. Jag grät, bönade å bad. " Snälla mamma jag kommer inte på något fel jag gjort men jag ber dej uppriktigt om förlåtelse fast jag inte vet varför" mamma stod fortfarande kvar helt orörlig. Till sist skrek jag : " MAMMA, VÄND PÅ DEJ SÅ JAG SER DITT SNSIKTE !! men icke. Storgråta de sprang jag därifrån. Tom mamma avvisade mej. Inte ens hon tyckte att jag var nåt att ha. I min ensamhet om nätterna på vinden drömde jag om dessa händelser .Lika verkliga i drömmen som då det hände.                  Det är ännu en sak du ska veta som hände mej under min uppväxt som jag bara inte kan hoppa över. Varje lördag i sju år åkte vi och hälsade på min morfar. En av mammas tre systrar bodde med honom och skötte hushållet. Lägenheten bestod av ett kök, ett litet vardagsrum å längst in morfars rum . Det fanns inga dörrar mellan rummen utan valv avgränsade rummen. Varje lördag sa mamma". Gå in å sätt dej imorfars knä han blir så glad då " jag tror att jag var i fyra, femårsåldern när jag har mitt första minne. De var sommar , solen sken och fåglarna kvittrar. Min bror ropade åt mej att komma ut å leka men de blev ingen lek för min del. På kommando satte jag mej i morfars knä å såg hans gammelmanshänder med tydliga utanpåliggande blodkärl och snusränder under naglarna leta sej väg innanför mina trosor. Allteftersom hans andning blev hastigare och han utstötte underliga ljud höjde han ljudnivån på radion så ingen skulle höra allt medan hans fingrar grävde, letade, penetrerade i mitt underliv. Jag gav inte ett ljud ifrån mej satt stel som en staty. När morfar knuffade ner mej ur sitt knä visste jag att de var över till nästa lördag. I sju år pågick denna skändning av min kropp och av min själ. Jag kände mej smutsig, äcklig. De kändes som de var mitt fel. Flera gånger var jag på väg att berätta för mamma men modet svek mej. En lördag när vi var på väg hem efter en sådan lördag orkade jag inte bära mera själv utan berättade för mamma. De otroliga , de som jag i min vildaste fantasi inte kunde föreställa mej kom som ett knytnävsslag mitt i ansiktet. Hårt. Skoningslöst. Mamma blev arg på MEJ och påstod att jag ljög .                 Jag brukar kunna förlåta och ha överseende med de mesta. Hitta förklarande omständigheter men detta är en sak jag inte kan förlåta. De hade räckt att mamma kikat in i morfars rum så hade hon sett att jag talade sanning . Ingenting förändrades. Vi åkte till morfar som vanligt. Samma sak upprepades i samma lagt sju år.

Så fort jag ser äldre män med utanpåliggande blodkärl på händerna hugger de fortfarande till innan jag minns varför. Den skändade själen reagerar före minnet.                      Nu blev de inte så mycket om flickan på vinden men jag lovar att återkomma nästa gång. Tycker de är viktigt att du känner tilldessa händelser från min barndom innan vi går vidare. Trodde jag tagit upp de viktigaste men de poppare upp nya saker och själen minns inte i kronologisk ordning. jag

Var rädd om dej. HA ETT GOTT SLUT PÅ DE GAMLA ÅRET OCH ETT GOTT NYTT!! Kram 💕💕💕 från mej 

Av Annika Sjödin - 26 december 2018 18:05

har roat mej med vad ni andra bloggar å bloggisar skriver. De är mycket intressant och ger mej mycket. Tack allesammans för att ni delar med er.                                        Fy vad de var längesen jag skrev. Har drabbats av förkylning vilket i mitt fall kan få allvarliga konsekvenser. Förutom KOL, en helt kraschad rygg som ger svåra smärtor, kramker pga nervskador och spastiska ryckningar oxå orsakat av nervskador. Förutom de har jag brist i immunförsvaret. Varje förkylning kan leda till lunginflammation. Ett litet sår leder till  blodförgiftning. För att höja mitt immunförsvar får jag i varje vecka fyra nålar instuckna i naveln. Dessa är kopplade till en pump som för in ämnet som ska höja immunförsvaret.                           Ja, så är då julen snart förbi. I alla fall för min del. Redan nu vill jag plocka ner julpyntet men jag får hejda mej tills  nyår är förbi  ju äldre jag blir desto mer tycker jag julen ä...r en upprepning av andra bilar jag upplevt alla andra år. Ända sen jag skulle bantaförsta gången och fick anorexi för första gången ( gick ner 40 kg på 4 månader ) ända sen dess har min inställning till mat varit annorlunda. Om jag serveras en tallrik full med godsaker tar de tvärstopp !! Det är omöjligt att få ner  får jag däremot plocka lite i taget går de bra

 Jag harbantat två gånger och båda  gångerna slutade medallvarlig anorexi. Jag har dock lyckats ta mej ur de utan hjälp men de kostade många tårar

           Nu återvänder vi till den rädda lilla sextonåringen som flyttat 60 mil hemifrån. Besluten att klara sej själv . Samma rädslor och ångest som tidigare och med en obefintlig självkänsla . Jag hade fått jobb som ungdomsledare i en likadan religiös församling som den där mina föräldrar var medlemmar. JAG,UNGDOMSLEDARE ?? Skulle hjälpa och leda andra.jag som knappast kunde ta hand om mej själv.                       .jag fick ett rum å ett litet krypin med kokplatta på. Beläget uppe på en folklig vind uppepå en tom lokal som Frälsningsarmén haft. Att stå i mörkret en höstkväll å fingra efter nyckeln till låset i den öde tomma kyrkan kunde få vem som helst att känna kalla kårar efter ryggen . Hur de gick får ni höra nästa gång 

       ....Var rädda om er. Kram






Av Annika Sjödin - 6 december 2018 20:29

När nian varslut hade jag inget avgångsbetyg i ett enda ämne de var svarta streck i varje ämne. Så fruktansvärt misslyckad jag kände mej. Gick upp på mitt rum å grät så hela kroppen skakade. Mamma hade gjort tårta å sa ja nu slipper du äntligen de eländet. Jag förstår att hon ville stödja och uppmuntra mej. Mina föräldrar försökte visa kärlek men på något sätt missade deras försök målet .Som tex de med läderstövlar är. Jag berättade en gång för mamma att jag önskade mej ett par läderstövlar med klack och högt skaft. Jag tänkte de har vi inte råd med. En dag riktigt strålade mamma när hon sa : nu har du äntligen fått ett par läderstövlar precis som du önskat. Tanten som sydde mina kläder hade köpt dom åt mej. Ivriga fingrar slet å drog i snöre och papper och där låg dom då äntligen !! Men vad var de jag hade fått !!?? Ett par tantstövlar med korta, vida skaft !! Jag som hela mitt liv fostrats till att undertrycka min besvikelse å säja " tack så jättemycket. Precis vad jag önskat mej. I skolan gick dom under benämningen " kärring stövlarna ," jag hade dom tills dom slitits ut. Prima läder varar ibland alltför länge.           

 Här ser vi hur kärlek blandat med okunskap kan slå så fel. Mina föräldrar visste inte ens att de fanns nåt som gick under benämningen tonår. Kärleken fanns å viljan att ge mej den jag ville ha.

De är svårt att plocka ihop ett liv av trasiga spegeöbitar när.så många av bitarna var stora frågetecken för mej. Jag hade tex aldrig varit på bio för de var synd. Inte heller dansat på en vanlig skoldans för de var oxå synd.

.jag fattar inte än i dag var jag fick modet ifrån att efter skolans avslutning vid sexton år bestämma mej för att flytta fyrtio mil hemifrån och klara mej själv. Min tanke var att aldrig mer flytta hem igen. Ett löfte jag höll. Herregud vad jag längtade hem men aldrig i livet att jag skulle erkänna de för.nån jag mobbade stenhårt på att skaffa mej ett liv och jobba emot alla rädslor min uppfostran gett mej.de var svårare än vad jag i min vildaste fantasi kunnat föreställa mej å min ångest frekvens låg på högsta tänkbara nivå. På gott och ont har jag alltid varit envis och när jag stått framför ett hinder har jag alltid sagt till mej själv å gör fortfarande. De vore ju illa att gå miste om en möjlighet så jag blundar å hoppar. Antingen landar jag på fötterna å då är jag en upplevelse rikare eller oxå går de åt helvete. Jag använder fortfarande samma metod och det märkliga är att varje gång har jag landat på fötterna. Visst har oxå jag gjort mina vurpor och fel annars vore jag inte människa. Men detta att jag alltid landat på fötterna när jag utmanar mina rädslor talar inte för att jag är någon slags övermänsklig iska med speciella krafter utan de visar hur lätt vi människor har att förstora upp våra rädslor å ge dom enorma proportioner. Varje gång jag vunnit en utmaning har jag känt min självkänsla växa.       När jag flyttade hemifrån hade jag lite barnsligt men utifrån min jppväxt inte konstiga uppväxt oxå bestämt mej för att synda så fort och så mycket som möjligt. Starkt egen tmigen för det tog många år innan jag kunde släppa synd och straffteorierna. Jag slutar med att berätta en både rolig och lite rörande händelse. En dag hade jag bestämt mej för att börja synda. Jag gick till affären och köpte två öl ( de här var innan de fanns någon åldersgräns för i köp av öl ) väl inne i affären sneglade jag .ej över ryggen för att se om mamma eller djävulen skulle stå där men de var som tur var tomt. ,) Köpte mina två öl å satte mej på en bänk å drack mina öl i det vackra vårvädret. Efteråt kände jag mej nöjd med mej själv som för första gången i mitt liv vågar göra något förbjudet. Ha de bra och var rädda om er.

 

Av Annika Sjödin - 5 december 2018 17:06

Hej. I de grå trista december. I dag  vill jag skriva lite om mina tankar om och runt livet. Själva livet är så ofattbart och stort att våra mänskliga hjärnor inte förmår förstår det. Om vi ska prata om livet måste vi acceptera att våra mänskliga hjärnor är begränsade.. jag har tidigare berättat een del om den fanatiska sektliknande miljö jag växte upp i.                         Att komma ut ur denna sjuka värld jag levat i var så svårt. DET ALLRA SVÅRASTE VAR ATT INSE ATT HELA MIN BARNDOM OCH TONÅRSTID GÅTT. FÖRLORAT FÖR NÅT SOM  INTE VAR SANT!!. De känns som om alla mina tårar, alla rädslor, all ångest , alla slag och sårande ord inte hade någon grund.att stå på . Allt föll sönder framför mina fötter i tusentals bitar som när man tappar .en stor spegel.smärtan jag kände då  kan jag känna lika stark nu. När allt jag lidit och. hånats för inte alls krävdes av någon gud. Detta är svårt att sätta ord på men jag Kände mej  grundligt lurad på allt. 

Det svåra jobbet att av de tusentals glasbitarna framför mej plocka ihop dom glasbitar jag trodde skulle ge mej ett liv med tro och .värderingar som jag kände var mina hade börjat. De tog mycket tid och var mycket svårt. I dag när jag lider av en dödlig sjukdom känner jag att mitt val av glasbitar håller ända in i döden. Då vet jag att jag har valt rätt. Jag ska försöka sammanfatta hur pusslet med mina glasbitar blev. För de första tror jag inte påå nån jävul eller något helvete . De enda som man kan kalla helvete är ens egna skuldkänslor. Ja. Jag tror på något jag vill benämna gud. Inte en farbror med långt skägg  nej gud är ingen person  . Gud. Finns i den vackra naturen han finns i varje kärleksfull handling du gör mot din medmänniska

 Allt gott kommer från Gud. De jag säjer nu kan låta konstigt men jag har med åren kommit fram till att det är meningslöst att ångra någonting i livet. Har man sårat eller gjort en annan människa illa ska de förstås rättas till. Annars leder ånger för nåt man gjort eller inte gjort till något annat än att du.plågar dej själv. Att ångra något ledet bara till att du pplågar dej själv.nu slutar jag mina rader för denna gång ha de bra och lev väl. Kram


.





Av Annika Sjödin - 29 november 2018 22:50

Jag vill be om ursäkt att det har gått så lång tid sen jag skrev sist. Det beror på att jag varit rejält sjuk och inte orkat.

Jag vill dröja mej kvar på kyrkogården. Redan som liten hade jag ett starkt behov av att vara ensam. En sorts meditativ ensamhet. Där jag sätter mej på en vacker kulle, sluter ögonen och låter tankarna komma åt gå som dom vill utan att få fäste. När jag är färdig känns de som en reningsprocesser. Jag ska inte lära uhur man gör när man mediterar. De finns mycket bra litteratur att tillgå . Jag kan säja att de är inte bundet till vilken tro du bekänner dej till eller om du kallar dej ateist. Där satt jag långt trångt mina plågoandar. Här kunde jag träna. På att sätta ord på vad jag tyckte var fel. Hemma fanns inte den möjligheten. Att klaga på de Gud bestämt var synd. De första gångerna jag tagit upp med egna ord vad jag tyckte var fel hemma å på skolan. Gick jag länge med en stor ångestknut i bröstet. Jag väntade på Guds straff som mamma så otaliga gånger pratade om

Mina föräldrar som var frireligiösa å aldrig gick i stadskyrkan  var mycket förvånade över att jag ensam i sjuårsåldern gick å satte mej i den tomma kyrkan..                                     Åh vad jag älskade de fantastiska målningarna, stuckaturerna och inte minst tystnaden.

Som jag sagt förut d så var allt sant. Du kan inte föreställa dej. 

 I skapelseberättelsen i Bibeln står de att när gud var klar vilade han på den sjunde dagen.detts gällde mina föräldrar å i lika hög grad oss barn. Man fick bara göra sånt arbete som var nödvändigt som att ge djuren mat och laga mat till familjen. Vi barn skulle sitta uppklädda i finklädda hela dan som jag minns en dag lång som en evighet !!, Inte leka med nånting. Inte ens bada dockan var tillåtet.

Någon tonårstid har jag aldrig haft aldrig heller någon veckopeng. Vi hade så lite pengar så de var ingen idé att fråga. Mina klasskamrater började sminka sej men de var inte ens lönt att ta upp de hemma. Minns att de var skoldans. Herregud, jag gick utanför och lyssnade på musiken. De kändes som att jag kunde sälja min själ till satan bara för att få vara ett vanligt barn . Men vem skulle vilja dansa med " Jesus "???? Med håret stramt uppsatt i en knut på huvudet och.en klänning sydd i tjockt möbeltyg som hängde snett efter alla tvättar

Måste ta de här först för att du rätt ska förstå betydelsen av.min andra reträtt plats från skolan

 Det var Ica affären nere på byn .Å jag hade upptäckt att dom sålde smink. Jag gick där i min fantasivärld å sen var skoldagen borta. Jag skulle bli fantastiskt vacker. De vackraste jag kunde tänka mej var flygvärdinna 

.vacker, smal, nysminkad skulle jag röra mej l planet och utstråla lugn och trygghet. Läppstift de vet jag hur man använde men sånna konstigheter som eyliner,mascara, krämer å puder av olika sorter visste jag inget om men de gick att ta reda på.

Jag är förvånad över att de började sticka upp ord som " jag vill ", och " jag ska," i min hjärna. Nånstans där allra längst nere fanns nåt jävlar anamma som ville upp. Mina föräldrar trodde att jag var i skolan varje dag. Nu är de inne med störnongdanmälan för..minsta lilla sak de är bekvämt för skolan dåslipper dom ta nåt ansvar. På min tid kom de ett brev hem från skolsköterskan om min höga skolfrånvaro. Jag blev jätteträd för jag trodde att jag skulle bli utskälld men mamma bara tittade på pappret, knövlade ihop de till en boll och kastade in de i öppna spisen !!


Nu går jag över till nutid ett tag. I morron är de första advent. Saffransbullar har jag bakat i Dot slut i ett mars. Pepparkakor däremot har jag kvar. Jag känner mej lessen å nedstämd. De är så att förutom  att jag har KOL så är hela min rygg förstörd. Har en mycket kraftig skolios. Hela ländryggen har rasat ihop som dominobrickor med påföljd att flera nerver ligger i kläm .                    Jag vill säja nåt om julen. Tycker du som läser mina rader att jag är elak mot mina adoptivfadoptivf så mycket ?? De är inte meningen . Min avsikt är att skildra min uppväxt så som jag minns den

 Trots att jag kanske låter hård mot mina föräldrar så älskar jag dom. Utan dom kunde jag lika gärna vara död

 Så


Julen var fantastisk när jag var liten. När vi gick till sängs kvällen före julafton fanns absolut ingenting som påminde om vad som skulle komma. Men när vi vaknade på julaftons morgon strålade hela huset i ljus. Mamma hade varit uppe hela natten. Att granen. Hängt girlander i taket. På ett bord som stod lite i skymundan hade hon byggt upp ren troöllskog. En glasbitar fick bli en sjö bakom några träd skymtade man några troll som kikade fram. De går inte att ge de full rättvisa. Lilla mamma jag saknar dej.


Till er som läser. Ha en skön första advent och var rädda om er. Många varma kramar

Presentation


Tillsammans kan vi förändra världen.

Fråga mig

0 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
         
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
<<< Februari 2020
>>>

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik

Annika Sjödin

Annika Sjödin

Annikasjodin

Duni lömde by

Annikasjodin

Annikasjodin

Annika Sjödin

Annika sjödin

Gådtbol


Skapa flashcards