friaassociationerfranminvarld

Senaste inläggen

Av Annika Sjödin - 17 november 2018 15:15

varje morron var ett helvete. Fick på mej trosor och tröja sedan ut på toaletten och kräkas. Det finns så många varför min mamma såg aldrig problemet och pappa överlät större delen av omsorg och uppfostran på henne. Hon kunde säja " stanna hemma i dag du ". Någon hjälp med läxor eller någon fråga.   Vad vi höll på med i skolan kom aldrig. Den stående kommentaren var att vi skulle vara duktiga. Jag tror att svaret var så enkelt som att dom helt enkelt inte kunde . Jag tror att mamma gick i skolan i fyra år. Hon hade många fantastiska begåvningar. Kunde handskas med myndigheter av alla slag och det hon förutsatt sej för att göra de genomförde hon oxå. Hon var en mycket stark kvinna. Jag vet inte vad hon hade för upplevelser bakom sej men hon sa ofta " lita inte på folk.  Tro aldrig på nån ". Jag vet att hennes mamma dog när hon var fjorton år och att hon fick en styvmor som hon beskrev som elak. Jag vill göra en sak klar. Jag har aldrig tvivlat på att dom älskade oss men de var den dubbla känslan att dom älskade och slog med samma hand som gör de så svårt. Mamma sa en gång när hon blivit gammal att hela felet var att vi var för gamla för att skaffa barn. Jag tror att hon hade rätt i det men de var oxå den fanatiska religionen och okunskapen om barns behov som spelade en mycket stor roll. Denna okunskap tror jag inte har med ålder att göra. För att återgå till deras skolunderbyggnad var pappas ännu mer bristfällig. Han hade gått i skolan i fyra år varannan dag. Det var med möda han kunde skriva sitt namn. Jag älskar dom. De vill jag poängtera. Men i dag skulle dom inte blivit godkända som adoptivföräldrar. Dom hade även i omgångar fosterbarn. Ett tag tre svårt missanpassade syskon. Mamma ville hjälpa alla som behövde stöd . Det var svårt alkoholiserade personer. Att försöka lura henne på något sätt lyckades ingen med. Jag märker att jag skriver väldigt lite om pappa. Av den sorgliga anledningen att jag aldrig lärt känna honom. Det sörjer jag djupt i dag. Jag har ett mycket klart minne av att jag kände mej trygg med honom. Det var en kall stjärnklar vinterkväll jag stod ute med min hand i pappas och han pekade ut Karlavagnen,orionsbälte och allt vad stjärntecknen hette. De pappa inte kunde om naturen var inte värt att kunna. Det mest fantastiska var att han kunde säja exakt hur mycket klockan var genom att se hur solen stod på himlen.sanningen var nog den att dom var ettomaka par. Mamma var ganska dominant medan pappa var mer tyst och tillbakadragen och sällan kom till tals.                Jag märker att jag kommit långt från min rubrik. För att återvända till skolans helvete så fick de räcka med tortyren under bussresan sedan gick jag därifrån.jag älskade att fantisera mej bort på kyrkogården. Läste namnen på gravstenarna och fantiserade om vilka liv människorna en gång levt.där fanns den tystnad och ro jag behövde. Där fanns namnet på en flicka som blivit lika gammal som jag var. För henne berättade jag om mina drömmar. Där fick besvikelsens och sorgens tårar flöda fritt. Jag hade ett ställe till

 De får jag ta nästa gång. Ha de bra. Kram

 

 

 

Av Annika Sjödin - 11 november 2018 23:16

jag lovade mej själv.att detta inte ska bli något gnällforum. De ska de heller inte bli nu. Men jag är överfull av känslor som måste ut. De har gått så fort. Jag har haft diagnosen KOL i ca 10 år och inte blivit nämnvärt besvärad. Bara lite mer andfådd i uppförsbackar och ansträngning. För några månader sedan fick jag en svårartad förkylning och sedan har de bitit sej fast. Mina infektioner blir alltid allvarliga å svåra för jag har en brist i immunförsvsret. För detta får jag injektioner varje vecka.                                                Ena minuten är de helt omöjligt att ta till mej att jag ska dö. Och i nästa minut gråter jag över att mitt liv är slut. Ångest har jag alltid haft å jag brukar säja att ångesten är en drivmotor. Den driver oss framåt och uppåt. Får oss många gånger att agera. Men att ha ångest för att man ska dö för mej inte vidare de för mej till slutet. Att vakna av att man sitter upp å de känns som jag drunknar i slem är högsta graden av ångest. Jag skulle så gärna vilja leva några år till men inte så här. Det är inte människovärdigt. Jag önskar av hela mitt hjärta att jag orkade vara samma person som alltid men jag orkar inte. All glädje åpsitivitet och livslust är borta. Inte konstigt. Jag ska snart inte finnas .                                                    När jag jobbade som sjuksköterska på vanlig vårdavdelning tyckte jag alltid om att vara med och göra iordning den avlidne. De första jag gjorde var att öppna ett fönster så att själen äntligen kunde flyga ut fri. Jag tycker de är vackert. En åldrad kvinna som i sin tur jobbat som sjuksköterska berätta att hon alltid gjorde så. Jag tog de till mej.Det är inte döden som sådan som skrämmer mej jag är fast i min övertygelse om vad som händer då de är vägen dit som skrämmer mej. En del funderingar har jag . Är jag så trött att jag inte märker att jag kvävs ?ET KÄNNS SOM EN EVIG.VÄNTAN ingen vet när å ingen vet hur. Jag har en sista önskan

 D en att slippa dö ensam. Jag vill ha min dotters handn i min hand. 

. På andra sidan strålar ett evigt ljusblstt som dag. Där är vi fria från sjukdomar och handikapp. Steg för steg förs vi in i den andliga världen. Vi har en annan insikt och våra tankar är mycket högre än vi ens här med våra blockerade hjärnor kan förstå

.det som var frågetecken för oss på jorden ska rätas ut

Jag är helt övertygad om att vi kan följa våra älskade på jorden. Och den människa som har ett öppet sinne kan oxå få kontakt med sina kära

 Så slutar jag för denna gång. Ha de bra. Kram

Av Annika Sjödin - 11 november 2018 22:04

jag lovade mej själv.att detta inte ska bli något gnällforum. De ska de heller inte bli nu. Men jag är överfull av känslor som måste ut. De har gått så fort. Jag har haft diagnosen KOL i ca 10 år och inte blivit nämnvärt besvärad. Bara lite mer andfådd i uppförsbackar och ansträngning. För några månader sedan fick jag en svårartad förkylning och sedan har de bitit sej fast. Mina infektioner blir alltid allvarliga å svåra för jag har en brist i immunförsvsret. För detta får jag injektioner varje vecka.                                                Ena minuten är de helt omöjligt att ta till mej att jag ska dö. Och i nästa minut gråter jag över att mitt liv är slut. Ångest har jag alltid haft å jag brukar säja att ångesten är en drivmotor. Den driver oss framåt och uppåt. Får oss många gånger att agera. Men att ha ångest för att man ska dö för mej inte vidare de för mej till slutet. Att vakna av att man sitter upp å de känns som jag drunknar i slem är högsta graden av ångest. Jag skulle så gärna vilja leva några år till men inte så här. Det är inte människovärdigt. Jag önskar av hela mitt hjärta att jag orkade vara samma person som alltid men jag orkar inte. All glädje åpsitivitet och livslust är borta. Inte konstigt. Jag ska snart inte finnas .                                                    När jag jobbade som sjuksköterska på vanlig vårdavdelning tyckte jag alltid om att vara med och göra iordning den avlidne. De första jag gjorde var att öppna ett fönster så att själen äntligen kunde flyga ut fri. Jag tycker de är vackert. En åldrad kvinna som i sin tur jobbat som sjuksköterska berätta att hon alltid gjorde så. Jag tog de till mej.Det är inte döden som sådan som skrämmer mej jag är fast i min övertygelse om vad som händer då de är vägen dit som skrämmer mej. En del funderingar har jag . Är jag så trött att jag inte märker att jag kvävs ?ET KÄNNS SOM EN EVIG.VÄNTAN ingen vet när å ingen vet hur. Jag har en sista önskan

 D en att slippa dö ensam. Jag vill ha min dotters handn i min hand. 

. På andra sidan strålar ett evigt ljusblstt som dag. Där är vi fria från sjukdomar och handikapp. Steg för steg förs vi in i den andliga världen. Vi har en annan insikt och våra tankar är mycket högre än vi ens här med våra blockerade hjärnor kan förstå

.det som var frågetecken för oss på jorden ska rätas ut

Jag är helt övertygad om att vi kan följa våra älskade på jorden. Och den människa som har ett öppet sinne kan oxå få kontakt med sina kära

 Så slutar jag för denna gång. Ha de bra. Kram

Av Annika Sjödin - 11 november 2018 22:04

jag lovade mej själv.att detta inte ska bli något gnällforum. De ska de heller inte bli nu. Men jag är överfull av känslor som måste ut. De har gått så fort. Jag har haft diagnosen KOL i ca 10 år och inte blivit nämnvärt besvärad. Bara lite mer andfådd i uppförsbackar och ansträngning. För några månader sedan fick jag en svårartad förkylning och sedan har de bitit sej fast. Mina infektioner blir alltid allvarliga å svåra för jag har en brist i immunförsvsret. För detta får jag injektioner varje vecka.                                                Ena minuten är de helt omöjligt att ta till mej att jag ska dö. Och i nästa minut gråter jag över att mitt liv är slut. Ångest har jag alltid haft å jag brukar säja att ångesten är en drivmotor. Den driver oss framåt och uppåt. Får oss många gånger att agera. Men att ha ångest för att man ska dö för mej inte vidare de för mej till slutet. Att vakna av att man sitter upp å de känns som jag drunknar i slem är högsta graden av ångest. Jag skulle så gärna vilja leva några år till men inte så här. Det är inte människovärdigt. Jag önskar av hela mitt hjärta att jag orkade vara samma person som alltid men jag orkar inte. All glädje åpsitivitet och livslust är borta. Inte konstigt. Jag ska snart inte finnas .                                                    När jag jobbade som sjuksköterska på vanlig vårdavdelning tyckte jag alltid om att vara med och göra iordning den avlidne. De första jag gjorde var att öppna ett fönster så att själen äntligen kunde flyga ut fri. Jag tycker de är vackert. En åldrad kvinna som i sin tur jobbat som sjuksköterska berätta att hon alltid gjorde så. Jag tog de till mej.Det är inte döden som sådan som skrämmer mej jag är fast i min övertygelse om vad som händer då de är vägen dit som skrämmer mej. En del funderingar har jag . Är jag så trött att jag inte märker att jag kvävs ?ET KÄNNS SOM EN EVIG.VÄNTAN ingen vet när å ingen vet hur. Jag har en sista önskan

 D en att slippa dö ensam. Jag vill ha min dotters handn i min hand. 

. På andra sidan strålar ett evigt ljusblstt som dag. Där är vi fria från sjukdomar och handikapp. Steg för steg förs vi in i den andliga världen. Vi har en annan insikt och våra tankar är mycket högre än vi ens här med våra blockerade hjärnor kan förstå

.det som var frågetecken för oss på jorden ska rätas ut

Jag är helt övertygad om att vi kan följa våra älskade på jorden. Och den människa som har ett öppet sinne kan oxå få kontakt med sina kära

 Så slutar jag för denna gång. Ha de bra. Kram

Av Annika Sjödin - 10 november 2018 16:50

Vi tillbringar lång tid i skolan. ( Tyvärr). Att stå vid busshållplatsen var svårt. Först måste jag se till att komma sist så jag  hade alla småjävlar framför mej. Alltidbskydda mej från attack bakifrån. En hård isboll i bakuvet eller en plankstump gjorde inte bara ont de fick allt att börja snurra och jag ville absolut inte svimma inför mina plågoandar. ALDRIG I LIVET SKULLE DOM FÅ SE MEJ RÄDD ELLER SVAG !!,.                                                         I bussen kom böckerna flygande. Jag lovar att de gör rejält ont att få en tjock bok i huvet som kastas med full kraft. Jag har en höll höll mej så långt bort från toaletterna som möjligt. Att få ansiktet nerstoppat i toalettstolen var den snuskigaste tortyrmetoen. Om .                      ............   De jag ändå tyckte var värst var när vi skulle välja lag för nån lagsport . Jag hatade att bli utställd och exponerad.de två populäraste killarna blev alltid valda till lagledare. De hade blå och röda band som de skulle dela ut till sina medlemmar. De snyggaste tjejerna gick först till sist var de bara jag och en annan tjej kvar och allra sist jag ensam. Jag hörde fnissningar å ibland kommetarer som " snygg klänning. Har du ärvt den efter din mormor " Till sist sa lagledaren med en suck som alla hörde " JAG TAR VÄL JESUS DÅ                         

   Klart jag berättade hemma. Grät och bad att få se ut som andra. Mammas standardardsvar var att MB jag skulle vara tacksam som fick lida för hans namn de skulle ge mej en större belöning i himlen.jag grät ännu mer för ingenstans kunde jag vända mej å berätta för nån som förstod.

Jag ska nu berätta om en händelse som var så fruktansvärd och som aldrig lämnar mitt minne. När du läser, försök läsa med min uppfostran i ditt minne.

Det var en blåsig.novemberkväll trädgrenarna slog.mot ruutan och regnet piskade rutorna. Vi had lagt oss. Jag låg i rummet innanför mina föräldrar. Någon dörr fanns inte. Jag grät å grät så som jag aldrig gjort förr. Ville att mamma skulle ta mej i sin famn å lova att allt skulle bli bra. I stället säger hon med den myndiga röst man aldrig säger emot " " DU HAR LÄTIT JÄVULEN FLLYTTA IN I DITT HJÄRTA ! DU ÄR BESATT AV DJÄVULEN'!! Jag.blev så rädd att hela jag skakade.bkröp ner under filten på försökte gömma mej för honom m då ropar mamma med hög fruktansvärd röst jag aldrig förr hört henne använda " I JESU KRISTI NAMN BEFALLER JAG DEJ ATT FARA UT UR HENNE!!!".




Av Annika Sjödin - 8 november 2018 01:19

Det var svårt att hitta en passande rubrik men i brist på q annat får den duga. Jag byter ämne en stund och vill att vi stannar upp och betraktar topheard bilden. Hur vi tolkar de n beror på flera faktorer. Vilken. Sinnesstämning vi är i  när vi betraktar bilden . Fler faktorer som kan påverka upplevelsen är vad vi har mött under dagen. . Kanske har du blivit irriterad av.nån på jobbet  och har svårt att släppa de eller nån har fällt en sårande kommentsr som du har sitter som en tagg i hjärtat. Försök en stund lämna störande i moment. Sätt dej bekvämt tillrätta och fokusera på bilden. Det kommer att bli lika många tolkningar som de finns.betraktare och det fantastiska är att alla sätt att se är helt riktiga.                           jag ser en kvinna som under lång tid burit på tunQaZQ IM Mga tankar. De har med tiden blivit en allt tyngre. Hon har inte haft nån att dela med å de vet vi alla att de är en lögn att ensam är stark. Som genom ett under finner hon lösningen och av lättnad sträcker hon armarna mot skyn och ropade ut sin lättnad mot universum, mot Gud .oj då nu stötte jag på ett .Värdeladdat ord. GUD. Dom flesta säger att dom tror på en högre makt,.andra på ödet osv.jag tror att alla människor har behov av att tro på något högre än vi själva. 

Om du följt vad jag skrivit tidigare ska du veta att de har varit fruktansvärt svårt för mej att t mej loss från den gudsbild jag påtvingats å den ENORMT ångestfyllda bestraffningen ATT jag SKULLE BRINNA I HELVETET!!  jag var mycket nära självmord . Men sakta började en ny gudabilder växa upp inom mej. För de första så var han inte en gammal man med långt hår och käpp. Gud är ingen person. Utan det högsta av alla andliga väsen. Han har ingen kropp . För mej är gud kärleken. Han bor inte i nån kyrka. Men finns i det vackra runt omkring oss. Han.bor i varje blomma , i varje kärleksfullt hjärta. Jag har för vana att ha en pratstund med honom mest varje dag.. talarbdå till honom som om han satt bredvid mej. Den allra bästa pratstund med har vi ute i naturen. Gud är allt de vackra omkring oss.i naturen får jag den allra bästa kontakten med honom. Gud bor i varje hjärta hos den som ville. Jag måste fitera från skapeskapelseberättelden i Bibeln

 Några av de vackraste ord JAG vet.det står att när gud skapade människan gjorde han henne till sin avbild

.HAN SÅG ATT DE VAR NÅGOT VACKERT HAN HADE GJORT.

Jag vill som hastigast bara säja att något helvete tror jag inte på. I så fall är det människans eget dåliga samvete.  .       ........människor är ett av mina allra största intressen. Utseende, klädsel, yrke spelar inte någon roll. Det är personens innersta. Finns tankar , dina drömmar. Dina rädslor. Kort sagt de som är du Som jag vill lära känna.       Ha de gott till nästa gång. Kram.

Av Annika Sjödin - 8 november 2018 01:19

Det var svårt att hitta en passande rubrik men i brist på q annat får den duga. Jag byter ämne en stund och vill att vi stannar upp och betraktar topheard bilden. Hur vi tolkar de n beror på flera faktorer. Vilken. Sinnesstämning vi är i  när vi betraktar bilden . Fler faktorer som kan påverka upplevelsen är vad vi har mött under dagen. . Kanske har du blivit irriterad av.nån på jobbet  och har svårt att släppa de eller nån har fällt en sårande kommentsr som du har sitter som en tagg i hjärtat. Försök en stund lämna störande i moment. Sätt dej bekvämt tillrätta och fokusera på bilden. Det kommer att bli lika många tolkningar som de finns.betraktare och det fantastiska är att alla sätt att se är helt riktiga.                           jag ser en kvinna som under lång tid burit på tunQaZQ IM Mga tankar. De har med tiden blivit en allt tyngre. Hon har inte haft nån att dela med å de vet vi alla att de är en lögn att ensam är stark. Som genom ett under finner hon lösningen och av lättnad sträcker hon armarna mot skyn och ropade ut sin lättnad mot universum, mot Gud .oj då nu stötte jag på ett .Värdeladdat ord. GUD. Dom flesta säger att dom tror på en högre makt,.andra på ödet osv.jag tror att alla människor har behov av att tro på något högre än vi själva. 

Om du följt vad jag skrivit tidigare ska du veta att de har varit fruktansvärt svårt för mej att t mej loss från den gudsbild jag påtvingats å den ENORMT ångestfyllda bestraffningen ATT jag SKULLE BRINNA I HELVETET!!  jag var mycket nära självmord . Men sakta började en ny gudabilder växa upp inom mej. För de första så var han inte en gammal man med långt hår och käpp. Gud är ingen person. Utan det högsta av alla andliga väsen. Han har ingen kropp . För mej är gud kärleken. Han bor inte i nån kyrka. Men finns i det vackra runt omkring oss. Han.bor i varje blomma , i varje kärleksfullt hjärta. Jag har för vana att ha en pratstund med honom mest varje dag.. talarbdå till honom som om han satt bredvid mej. Den allra bästa pratstund med har vi ute i naturen. Gud är allt de vackra omkring oss.i naturen får jag den allra bästa kontakten med honom. Gud bor i varje hjärta hos den som ville. Jag måste fitera från skapeskapelseberättelden i Bibeln

 Några av de vackraste ord JAG vet.det står att när gud skapade människan gjorde han henne till sin avbild

.HAN SÅG ATT DE VAR NÅGOT VACKERT HAN HADE GJORT.

Jag vill som hastigast bara säja att något helvete tror jag inte på. I så fall är det människans eget dåliga samvete.  .       ........människor är ett av mina allra största intressen. Utseende, klädsel, yrke spelar inte någon roll. Det är personens innersta. Finns tankar , dina drömmar. Dina rädslor. Kort sagt de som är du Som jag vill lära känna.       Ha de gott till nästa gång. Kram.

Av Annika Sjödin - 4 november 2018 20:20

kvmlarna och nätterna är den tid jag mår som bäst. Tycker om att se hur det blir mörkt och nersläckt hos grannarna.            Det har varit en jobbig dag. Jag är fastlåst vid min nebulisator. En nebulisator är en maskin där man häller i lluftrörsvidgande vätska som förångas. Ångan andas man in via mask. Minst fyra gånger varje dag ska jag göra detta  jag har två olika sorters vätskor så de tar sin lilla tid. Tycker jag får dålig effekt  . Biverkningar i form av hjärtklappning och skakningar är mindre roliga. De känns som jag blir tokig av att ständigt höra hur de rosslar och piper i luftvägarna. Vill byta skiva till ett annat spår.                                  Det vore fruktansvärt orättvist att framställa mina föräldrar som kärlekslösa. Vi var deras allt. Men ibland kan de vara tungt att vara allt för någon annan. Dom var totalt ovetande om barns behov. Pappa hade ett lågavlönat arbete och i perioder svalt vi. Mamma kunde säja nu får ni gå ner på knä och be Gud hjälpa oss så vi får lite pengar. I timmar låg.vi på knä och upprepade samma fras .Mamma var fantastisk på att trolla. Men ibland fanns bara stuvade fläsksvålar och potatis till middag. När pappa fick lön.brukade vi åka till charkuteristen och köpa en låda med kött och pålägg. INGEN som lagt sej med magen kurrande av hunger kan förstå vilken fantastisk lycka det var att  bita av godsaker å i lådan. DET VAR LYCKA!! På något vis är jag tacksam över att jag lärt mej att leva under små omständigheter. det är inte självklart att få allt serverat från silverfat. Jag får inte panik om jag måste använda fantasin för att få ihop ett mål mat. De är inte självklart för mej att ha pengar till mat och kläder. Jag känner en ödmjuk tacksamhet för de jag har.                                       När alla pengar och all mat var slut brukade vi få skriva upp i affären. Det betydde att vi fick handla och betala när pappa fick lön. De var med skammens rodnad på kinderna jag ibland fick göra de när mamma inte orkade. De var pinsamt för en vuxen och ännu värre för mej som var i tioårsjubileum åldern att försöka få affärsinnehavaren lite för mej själv och viska " Jo, mamma undrar om vi kan få skriva upp "?? Jag minns att benen skakade så jag fick hålla mej i disken i affären för att de inte skulle synas hur rädd jag var. De fanns andra kunder i affären som förstås hörde alltsammans. Jag skyndade mej ut ur affären utan att våga se någon annan i ögonen. Lycklig över att ha kunnat hjälpa mamma. När zjag ändå är inne på ämnet att skämmas så fanns det gott om tillfällen . Jag minns speciellt en gång. Mamma brukade vara den som alltid hittade möjligheter där inga sådana fanns. Den här gången hade allt blivit för mycket för henne och hon låg på sängen och grät. Hon bad mej att åka till en familj vi kände och fråga om vi kunde få låna trehundra femtio kronor. De var ganska mycket pengar på den tiden och för mej som var liten var den svindlande summa. Pappa skulle skjutsa och jag skulle gå in och fråga. Hela tiden såg jag min gråtande mamma framför mej. De kändes som jag hade hennes liv i mina händer. Minnet har gjort så starkt intryck på mej att jag minns allt i detalj . Lukten av ladugård i köket, trasmattan på golvet som var vävd i rött och grönt., Ladugårdskläderna som hängde på en spik till höger innanför dörren. Hela vägen dit hade jag memorerat vad jag skulle säja.,"Jo, jag skulle hälsa från mamma och fråga om vi kunde få låna trehundra femtio kronor * jag minns inte om jag lyckades stamma fram orden så mitt ärende blev förståeligt men kvinnan gick in i de sk finrummet och kom ut med pengarna. Hela vägen hem grät jag och tänkte. Jag kommer lilla mamma jag kommer. Gråt inte jag kommer.!!                 Jag kan i dag inte fatta varför pappa utsatte mej för detta och inte gick in och frågade i mitt ställe. Nu är                                                Åssja ja, Ässja det var både för mej och min bror den  lyckligaste tiden under vår barndom. Vi kom att flytta mycket så därför är och förblir Ässja mitt barndomshem. Annars gjorde allabjörnpåhälsningK packningar och flyttlasset jag kände mej rotla åter aäös. När jag var i tolvårsåldern flyttade vi till Taberg, strax utanför Jönköping. Pappa hade fått ett bättre jobb. Vi skulle bo i ett litet omodernt hus på en bondgård strax utanför Taberg. Nu tog mobbningen full fart . Att ha långbyxor var synd och jag minns en vinter när mina föräldrar inte hade råd att köpa strumpbyxor åt mej utan jag fick gå barbent i vinterkylan. Jag lovar att mina ben var lila av köld

 Taberg ligger på småländska höglandet och de är rejäla vintrar och ofta rikligt  med snö där.           

HERREGUD, de är klart jag blev mobbad så som jag såg ut. JAG BLIR SÅ FÖRBANNAD NÄR JAG TÄNKER PÅ DE!! Mamma hade en väninna som i sin ungdom försörjt sej som sömmerska. Hon var nu gammal men var den som skulle sy mina kjolar och klänningar. Tygerna var ofta tjocka möbeltyger , fråga mej inte varför, och passformen blev som den blev. Efter någon tvätt hängde dom lite hur som helst. Och mamma hade läst nånstans i Bibeln att det var synd att ha kort hår . Att ha håret löst hängande på ryggen kom inte på fråga. Då såg jag ut som en slampa !!* Mitt fina svarta hår samlades ihop å virsdes till en knut uppe på huvudet .jag bönade och bad om att åtminstone få ha en liten snedlugg men de gick inte alls.               Jag såg ut som en liten gumma som stannat i växten när jag gjorde entré i min nya skola. De blev inte någon succé .jag slutar väl där för i dag. Min barndom och uppväxt låter helt förfärligt. Vilket den oxå var. Vi är nu inne i början av 1970 och jag förstår inte att inte vuxen i omgivningen reagerade men jag håller med min bror när han säjer att vi kunde hamnat nån annanstans där vi fått de ännu värre. När jag skriver dom här raderna får de mej att känna som att vi var någon form av handelsvara.                                Allt jag skriver ner framstår så tydligt och klart. De är svårt att förstå att det gått så många år. Men allt som sårar en barnasjäl är skrivet med svart kol och är omöjligt att radera även om man skulle vilja. Ha de gott. Var rädda om varann. Tills vi hörs igen

 

Presentation


Tillsammans kan vi förändra världen.

Fråga mig

0 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
         
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
<<< Februari 2020
>>>

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik

Annika Sjödin

Annika Sjödin

Annikasjodin

Duni lömde by

Annikasjodin

Annikasjodin

Annika Sjödin

Annika sjödin

Gådtbol


Skapa flashcards