anmrkningsvärt är att jag som fick en så tidig och dramatisk födelse ändå fick börja skolan vid fem års ålder. Min bror , min allra bästa kompis och enda vän var sexton månader äldre än mej och skulle börja ettan. Jag var helt förtvivlad och bara grät. Så blev de till  sist bestämt att vi fick börja samtidigt. Mina resultat i skolan var så ledningen ville att jag skulle gå direkt från tvåan till  fyran. Något som mina föräldrar satte sej emot då dom trodde att de kunde bli problem längre fram.                         Jag ska ge dej en bild av hur skolhuset var där jag gick mitt första år

 De får tom mej att undra om jag är född på 18 hundratalet men sanningen är att jag började 1960!! Först har vi Skolvägen. Skolskjuts fick man om Skolvägen var längre än 5* km. När vi genade blev de exakt  5 km. Det blev att traska en mil om dagen. Över leriga åkrar, stenmurar och gärdesgårdar. På vintern var inte en enda bit av vägen uppskattad                         så till själva skolan. De fanns tre hus. Först ett litet där försteklassarna höll till. Så ytterligare ett mindre för åk tre. Sen var de den skrämmande " storskolan där åk fyra till fem huserade. Fröken var tidigt uppe på morron för att tända den kamin som skulle värma upp  hela skolhuset. Ofta blev de inte varmt förrän vi skulle börja vår vandring  hem igen. Någonstans att hänga ytterkläderna fanns inte. Dom fick vi mnåtni ha hängande på stolsryggarna.än i dag känner jag illamående vid lukten av våra yllekläder. Vatten fanns heller inte indraget. I farstun, där vi kom in stod en hink vatten med en enda skopa i. Ur denna skopa fick alla elever stilla sin törst. På vintern var de en ganska tjock isskorpa i vattenhinken. De första vi gjorde på morron när vi kom var att knacka hål i isen så vi kunde släcka törsten efter den jobbiga promenaden.                                                 Jag vet inte hur många år mamma hade gått i skolan.  Gissningsvis fyra år. Hon var den som var begåvad och försökte sköta familjens ekonomi.        Pappa sa en gång att " utan mamma hade han fortfarande suttit kvar på ässja med utedass). Det var ett mkt fint erkännande för att komma från min tystlåtne far. Sant var de oxå.

De gick snabbt med.blofprov de känns som att jag vill få det här avklarat om jag tar upp det igen. Jag har gjort en ultraljudsundersökning på hjärtat i dag. Det.visar på en sviktande på höger kammare. Allra mest troligt orsakat av min KOL

Jag har mycket svårt att prata för luften vill inte räcka till. En envis hosta förstås. Vad jag känner ?? Oj de är.mycket först en stor sorgsenhet. Jag vill gärna vara kvar hos dom jag älskar. Det är den allra svåraste biten. Bitter? Nej

 Vill bara att de ska gå fort. Jag önskar i detta läge att jag haft ett annat jobb än högutbildad narkossköterska. Jag har jobbat med alla specialiteter utom narnmorska och jag har sett människor dö i KOL. Något jag inte önskar att nån ska behöva göra. Jag har kanske inte den tilltro till vården som en inte insatt har.  Jag vet begränsningarna. Nu lämnar jag detta ämne för den här gången.

Jag orkavill myvketr inte skriva så mycket mer än min blogg men den är mycket viktig för mej och jag vill mycket gärna att du som läser tycker till och ger FEEDBACK.

Det är det här med ORD som är så viktigt för mej. Ordet har en fantastisk makt och det är viktigt att vi tänker på vad vi säjer till våra medmänniskor. Ord kan öppna vilka stängda dörrar som helst. Rätt använt kan de vara till hjälp för många. Jag är tom övertygad om att rätt ord i rätt tid, uttalat nv av rätt person oxå skulle kunna förhindra ,våld och gom gom krig

Det kan inte ha funnits ett mer tilltufsat barn än vad jag var. Mobbad.inte en enda kompis under grundskolans nio år. Herre gud !! Jag var rädd för dom andra barnen som plågade mej och.gjorde.illa mej. Rädd för mamma, Jesus, Guds straff å för djävulen . Listan kan göras hur lång som helst. Om nån i de läget skulle säja att jag som inte hade en aning om vad ett verb eller ett substantiv är en dag skulle bli författare .skriva en bok där jag lämnar mm ut mej själv på gott och ont. Om nån sagt de till mej när jag var ett neutrum, ett ingenting då skulle jag.be dom söka psypsykvård. Att jag oxå skulle läsa in denna.bok påå på radion där den gick som följetong.natt jag dessutom skulle skriva andra saker. Om nån sagt de till mej DÅ skulle jag sagt att de var .lika löjligt otroligt som att jag skulle ta ner månen

Jag menar att för att lyckas med något här i livet MÅSTE VI VÅGA MISSLYCKAS!!

Till sist vill jag.be dej titta lite extra på toppheadbilden. Kvinnan med de uppsträckta händerna. Lägg vad du vill i dom., För mej är det en bild jag älskar. Jag har valt den för att jag älskar den.!! Förmej representerar den alltings möjlighet. Ha de bra hör av dej

Nr

.

.

N

Jsg har berättat i mitt förrförra inlägg att jag har KOL

 Fått en svår luftvgsinfektion och legat inne på lungkliniken. Nu har jag varit hemma i tolv dagar och atibiotikakur är klar. In i de längsta trodde jag att jag skulle bli bättre. Har inte riktigt kunnat ta till mej att jag blivit så mycket sämre så jag måste läggas in igen. Nu vet jag helt klart för mej att detta blir min död. Jag skakar så tänderna skallar, det rinner svett nerför ansiktet och droppar ner på halsen. Benen är som överkokt spagetti. Måste hålla mej i väggarna

vill be om ursäkt för vissa stavfel i texten. Tyvärr blir de så ibland när tanken går före fingret.tack

Tänkte skriva ner några rader på Kvällskvisten. Lämnar sjukdomar för de är ganska trist att höra i längden. Före skolstart led inte min bror och jag så mycket av att vara föremål för allas undran men det är en sak min mamma ofta sa. Jag skulle vilja fråga nu : Lill mamma varför gjorde du mej så illa med din kommentar ? Vad menade du ?? Jag förstår än i dag inte varför men kanske var de ett försök att binda mej hårdare till sej. Tyvärr upprepades den väldigt ofta. JUDT NU, NÄR JAG SKRIVER DETTA GÖR DET LIKA ONT I MITT HJÄRTA SOM DET GJORDE DP FÖR SÅ MÅNGA ÅR SEDAN. DET VAR ORDEN " DIN BROR ÄLSKADE DOM MEN DEJ VAR DE ALDRIG NÅN SOM VILLE HA ".!! Vadå , vad hade jag gjort för att ingen ville ha mej ?? De stämde inte alls med den fina berättelsen om två barn som hade fyra föräldrar och var älskade lika mycket av alla fyra.                                 . Min bror och jag hade som jag nämnt förut en mycket tajt och nära relation men denna kommentar fick mej att känna mej annorlunda och skapade ett utanförskap jag burit med mej hela livet. De är svårt att beskriva hur detta utanförskap känns men jag ska försöka.                  Ibland ramlar en stark känsla över mej att livet är en teaterscen. Där vi alla spelar olika roller. Läser repliker ur färdigskrivna manus. Ord som någon annan skrivit. Vilka vi är bakom våra roller avslöjas aldrig. Livet verkar vara en uppbyggd kuliss. De mesta av papp. Rör man vid de så svajar alltihop !! De avslöjar en stor livsångest !! Hade du älskade mamma som försökte nv göra ditt bästa , ibland i totalt oförstånd, någon aning om vad dina ord gjorde med en känslig liten flicka ??? Nej, jag tror inte du förstod. Du skulle aldrig medvetet såra mej.                              Det var fler saker som fick mej att känna mej annorlunda och oälskad. Jag har tidigare berättat den dramatiska historien om min födsel och om hur outvecklad jag var när jag kom till mina fosterföräldrar. Jag göddes med grädde, mat och frisk luft. Följden blev att jag var en rund liten tjej. De hade jag ingen aning om. I förskoleåldern tänker man inte mycket på hur man ser ut. Jag var som jag alltid har varit glad, positiv, och gav gärna uttryck åt vad jag tyckte. Jag hade tre mostrar. Tre mostrar som allihopa tyckte Ulla om mej. Så mammas förbannade upplysningar till mej som inte hade en aning om nåt sånt. Jag var ju bara fem, sex år. Jodå, mamma talade om för mej att jag skulle försöka uppföra mej så bra jag kunde när vi skulle till nån av mostrarna för dom tyckte inte riktigt om mej.                   Första gången jag häpet förstod detta var när vi var hos moster Kerstin och skulle fika. Moster Kerstin var gift men hade inga egna barn. Jag minns att hennes hem var så vackert med alla broderade dukar som var så fina. Vi hade satt oss och skulle börja fika. Jag hade lärt mej att man aldrig tog något förrän en vuxen sa " varsågod" och väntade artigt tills det var klart, sträckte mej efter en fin hembakat kaka när moster Kerstin sköt kakfatet från mej och ställde de framför min bror med orden " INTE DU. DU BEHÖVER INGA KAKOR DU ÄR TJOCK NOG ÄNDÅ !! Nästa sekund vände hon sej till min mer tystlåtne söte bror och sa "MEN ÄT DU LILLE VÄN. Åh, jag kände förödmjukelsens heta tårar bränna bakom ögonlocken. !! Ville springa därifrån och aldrig mer komma tillbaka.jsg ville bara hem, hem, hem där allt var som vanligt men ingenting blev nånsin som vanligt. Jag började tidigt lära mej att jag inte var nåt att älska.                   I smyg hörde jag min mostrarna kommentarer om oss barn när dom trodde att vi inte hörde " ja, pojken kommer ni att få mycket glädje av men flickan blir de sämre med. Hon blir ett problem" ????? För mej alltså. FRÅGETECKEN. FEL IGEN. JAG VAR FEL. HELA JAG VAR FEL. MEJ VAR DE AKDRIG NÅN SOM VILLE HA. Kanske började de gå upp för mej nu att de verkligen var så. Det gick så långt att när mina mostrar kom på besök KÖRDE MAMMA UPP MEJ PÅ RUMMET FÖR ATT JAG INTE SKULLE HÖRA VAD DOM HADE ATT SÄJA OM MEJ. så satt jag där i husarrest . Jag blir så förbannad när jag tänker på de. Hade de varit någon som inte accepterade min dotter hade jag högaktning fullt bett DOM DRA ÅT HELVETE OCH ALDRIG MER KOMMA TILLBAKA!! Så även om de var min bror som fortfarande har en alldeles speciell plats i mitt hjärta. Det är oxå så att det bara är han och jag kvar av vår speciella biologiska bakgrund.                              Nu säjer jag tack för att du delat mina upplevelser. Märker att det är ganska förfärlig läsning men allt är återgivet exakt som jag minns och sådana här saker glömmer man aldrig. Det är ristat in i mitt hjärta med kolsvart krita. Måste ju ändå sluta med att säja att de trots allt så småningom blev nåt av mej oxå. Men det krävdes mod . Det var som jag brukar säja att jag gjort när jag stått inför en utmaning som verkat alltför stor och skrämmande. Det var  BARA  ATT NLUNDA OCH HOPPA. Jag har gjort de många gånger i mitt liv och har konstigt nog alltid landat på fötterna. Tack för mej den här gången. Sköt om dej och ha det bra.       

Tänkte skriva ner några rader på Kvällskvisten. Lämnar sjukdomar för de är ganska trist att höra i längden. Före skolstart led inte min bror och jag så mycket av att vara föremål för allas undran men det är en sak min mamma ofta sa. Jag skulle vilja fråga nu : Lill mamma varför gjorde du mej så illa med din kommentar ? Vad menade du ?? Jag förstår än i dag inte varför men kanske var de ett försök att binda mej hårdare till sej. Tyvärr upprepades den väldigt ofta. JUDT NU, NÄR JAG SKRIVER DETTA GÖR DET LIKA ONT I MITT HJÄRTA SOM DET GJORDE DP FÖR SÅ MÅNGA ÅR SEDAN. DET VAR ORDEN " DIN BROR ÄLSKADE DOM MEN DEJ VAR DE ALDRIG NÅN SOM VILLE HA ".!! Vadå , vad hade jag gjort för att ingen ville ha mej ?? De stämde inte alls med den fina berättelsen om två barn som hade fyra föräldrar och var älskade lika mycket av alla fyra.                                 . Min bror och jag hade som jag nämnt förut en mycket tajt och nära relation men denna kommentar fick mej att känna mej annorlunda och skapade ett utanförskap jag burit med mej hela livet. De är svårt att beskriva hur detta utanförskap känns men jag ska försöka.                  Ibland ramlar en stark känsla över mej att livet är en teaterscen. Där vi alla spelar olika roller. Läser repliker ur färdigskrivna manus. Ord som någon annan skrivit. Vilka vi är bakom våra roller avslöjas aldrig. Livet verkar vara en uppbyggd kuliss. De mesta av papp. Rör man vid de så svajar alltihop !! De avslöjar en stor livsångest !! Hade du älskade mamma som försökte nv göra ditt bästa , ibland i totalt oförstånd, någon aning om vad dina ord gjorde med en känslig liten flicka ??? Nej, jag tror inte du förstod. Du skulle aldrig medvetet såra mej.                              Det var fler saker som fick mej att känna mej annorlunda och oälskad. Jag har tidigare berättat den dramatiska historien om min födsel och om hur outvecklad jag var när jag kom till mina fosterföräldrar. Jag göddes med grädde, mat och frisk luft. Följden blev att jag var en rund liten tjej. De hade jag ingen aning om. I förskoleåldern tänker man inte mycket på hur man ser ut. Jag var som jag alltid har varit glad, positiv, och gav gärna uttryck åt vad jag tyckte. Jag hade tre mostrar. Tre mostrar som allihopa tyckte Ulla om mej. Så mammas förbannade upplysningar till mej som inte hade en aning om nåt sånt. Jag var ju bara fem, sex år. Jodå, mamma talade om för mej att jag skulle försöka uppföra mej så bra jag kunde när vi skulle till nån av mostrarna för dom tyckte inte riktigt om mej.                   Första gången jag häpet förstod detta var när vi var hos moster Kerstin och skulle fika. Moster Kerstin var gift men hade inga egna barn. Jag minns att hennes hem var så vackert med alla broderade dukar som var så fina. Vi hade satt oss och skulle börja fika. Jag hade lärt mej att man aldrig tog något förrän en vuxen sa " varsågod" och väntade artigt tills det var klart, sträckte mej efter en fin hembakat kaka när moster Kerstin sköt kakfatet från mej och ställde de framför min bror med orden " INTE DU. DU BEHÖVER INGA KAKOR DU ÄR TJOCK NOG ÄNDÅ !! Nästa sekund vände hon sej till min mer tystlåtne söte bror och sa "MEN ÄT DU LILLE VÄN. Åh, jag kände förödmjukelsens heta tårar bränna bakom ögonlocken. !! Ville springa därifrån och aldrig mer komma tillbaka.jsg ville bara hem, hem, hem där allt var som vanligt men ingenting blev nånsin som vanligt. Jag började tidigt lära mej att jag inte var nåt att älska.                   I smyg hörde jag min mostrarna kommentarer om oss barn när dom trodde att vi inte hörde " ja, pojken kommer ni att få mycket glädje av men flickan blir de sämre med. Hon blir ett problem" ????? För mej alltså. FRÅGETECKEN. FEL IGEN. JAG VAR FEL. HELA JAG VAR FEL. MEJ VAR DE AKDRIG NÅN SOM VILLE HA. Kanske började de gå upp för mej nu att de verkligen var så. Det gick så långt att när mina mostrar kom på besök KÖRDE MAMMA UPP MEJ PÅ RUMMET FÖR ATT JAG INTE SKULLE HÖRA VAD DOM HADE ATT SÄJA OM MEJ. så satt jag där i husarrest . Jag blir så förbannad när jag tänker på de. Hade de varit någon som inte accepterade min dotter hade jag högaktning fullt bett DOM DRA ÅT HELVETE OCH ALDRIG MER KOMMA TILLBAKA!! Så även om de var min bror som fortfarande har en alldeles speciell plats i mitt hjärta. Det är oxå så att det bara är han och jag kvar av vår speciella biologiska bakgrund.                              Nu säjer jag tack för att du delat mina upplevelser. Märker att det är ganska förfärlig läsning men allt är återgivet exakt som jag minns och sådana här saker glömmer man aldrig. Det är ristat in i mitt hjärta med kolsvart krita. Måste ju ändå sluta med att säja att de trots allt så småningom blev nåt av mej oxå. Men det krävdes mod . Det var som jag brukar säja att jag gjort när jag stått inför en utmaning som verkat alltför stor och skrämmande. Det var  BARA  ATT NLUNDA OCH HOPPA. Jag har gjort de många gånger i mitt liv och har konstigt nog alltid landat på fötterna. Tack för mej den här gången. Sköt om dej och ha det bra.       

jag hade från allra första början när jag startade min blogg bestämt mej för att inte uppehålla mej vid sjukdomar. Vill absolut inte att detta ska bli nån slags utdrag ur en sjukjournal eller nåt gnällforum. De här är ett avhopp från vad jag tidigare skrivit och jag kommer att fortsätta min berättelse om förnedring och att det går att ur den djupaste avgrund skaffa sej ett liv. Jag vill ge hopp till den som tvivlar på sin förmåga och som inte vågar.                            I dag måste jag få stanna vid min KOL som håller på att helt kväva mej. Just nu är all ork totalt slut. Har haft diagnosen i ca tio år men inte varit nämnvärt besvärad mer än att jag blivit lite extra flåsig vid ansträngning. Så för några månader slog de till med full kraft å tog bokstavligt helt andan ur mej. Jag fick en svår luftvägsinfektion och antibiotika på hälsocentralen som inte hjälpte. När febernedsöttande visade på fyrtio grader åkte jag in på akuten. Hade då en sänka på nittio. ( Normalvärden är under tio) blev inlagd på lungkliniken och äter nu annan antibiotika. En förlängd kur som ska ta dom bakterier jag har. Är hemma men jag orkar ingenting. Orkar knappast prata. All luft bgår åt till att få fram några ord. Man sa åt mej att orsaken till detta är min KOL. Tänk om nån kunde vara så vänlig å tala om ungefär hur lång tid jag har kvar att leva !! Jag är sjuksköterska och vet att man inte kan säja nån tid därför att ingen vet. När jag var nyfärdig sköterska jobbade jag på lungkliniken på Akademiska sjukhuset. Jag såg människor kämpa för sina liv och död i KOL. De skrämde mej verkligen å jag minns att jag tänkte, av alla sätt att dö måste de här vara bland de mest plågsamma man kan uppleva å nu sitter jag själv där med skägget i brevlådan. Min syremättnad i blodet har sjunkit kraftigt från ca nittiofem till åttiofem. Och hjärtat har blivit överansträngt . De syns på EKG och prover. Jag har alla sprayer som går att ha. Inhalerar via nebulisator. Man häller i en vätska som förångas denna ånga andas jag in för att vidga luftrören. Jag har dålig effekt av de men får biverkningar i form av skakningar och hjärtklappning. Jag äter cortison enligt schema. Meningen är att de ska trappas ut men de är de enda som hjälper något. Jag vill inte hålla på med de för länge då de ger biverkningar jag inte vill ha.                                   De piper, rosslar å väser så människor som sitter bredvid mej hör de. Man brukar säja att föreställa sej hur de är att ha KOL kan man göra genom att stoppa ett sugrör i munnen, sluta läpparna runt sugröret och bara andas genom de. Testa gärna. Så annorlunda mitt liv har blivit, så ensamt, så lite jag orkar av de jag så gärna vill göra

    I dag hade jag lovat ett av mina barnbarn att vi skulle gå på bio. Ett löfte jag givit för längesen  . Jag vet att han sett fram emot de länge. Om jag på något vis kan vill jag alltid uppfylla mina löften.de var en ganska brant trappa upp till bilsalongen vi skulle till. Jag fick stanna flera gånger i trappen för det gjorde så ont i bröstet å kändes som om nån dragit ett hårt järnband runt hela bröstkorgen och dragit åt stenhårt. När jag kom hem skakade hela jag som ett asplöven för vinden. Jag blev så förtvivlat lessen .så jag började gråta över min totala oförmåga. Jag hör inte till dom som brukar gråta över mej själv eller tycka synd om mej själv men de kändes som allt brast. Jag är inte så vansinnigt gammal än. Skulle kunna ha många bra år framför mej. Få följa de mest älskade jag har, min dotter och mina barnbarn i ganska många år till. De liv jag har nu är inte värt att kallas liv. Existens kanske ?? Döden flåsar mej i nacken. Jag hoppas snart slippa detta helvete men de känns plågsamtutdraget. Jag har en massa telefonsamtal jag måste ringa men hur lätt är de när luften inte räcker till att föra ett vanligt samtal. Inställningen till döden har jag klar för mej. Själva döden skrämmer mej inte den är för mej övergången till en annan existens en annan form av liv. Ett liv utan sjukdom, handikapp osv. Å jag tror fullt och helt att vi kan följa våra anhöriga

 Något helvete tror jag inte på. Bara ljud, frid och kärlek.                                      DET ÄR VÄGEN DIT SOM ÄR SÅ OÄNDLIGT LÅNG OCH SOM GÖR SÅ FRUKTANSVÄRT ONT.!!                 Att sova går inte. Sitter upp och flämtar  efter luft och jag är konstant så oändligt trött. ORKAR INTE MER !! har trots allt haft ett fantastiskt liv vilket jag kommer att skriva om här bara jag orkar och.hinner känns som att de räcker nu . Under rådande omständigheter vill jag få dö nu. Du som läser de här ska veta att JAG ÄR MYCKE TACKSAM FÖR FEEDBACK.  BÅDE POSITIV.OCH NEGATIV . Det är ett känsligt ämne jag tar upp men kom ihåg att det är vad JAG KÄNNER. DU KANSKE KÄNNER NÅGOT HELT ANNAT. KOM IHÅG ATT ALLA HSR RÄTT TILL SINA KÄNSLOR . Inga känslor är fel. Jag vill oxå dela det här för att vi ska tänka på att de finns många svåra sjukdomar som aldrig kommer upp i rsmpljuset. Vi pratar mycket om cancer.det ordnas galor och insamlingar för cancerforskning JÄTTEBRA!! Men glöm inte bort alla andra plågsamma sjukdomar som leder till döden tex KOL, AlS,  osv.osv vi har kommit ganska långt i cancerforskningen

 Och botar många fler nu än för tio år sedan. De är en fantastiskt glädjande utveckling. Tyvärr är behandlingen ibland mycket plågsam.                                                                    De går aldrig att jämföra lidande. Jag brukar säja att var och en har nog av sitt personliga helvete. Jag vill av hela mitt hjärta få sluta nu. Att skriva har alltid varit mitt största intresse och att göra inlägg i min blogg är med de roligaste jag vet.jag är ju författare sedan tidigare men nu orkar jag inte samla ihop mej till att skriva något större. Om de blir nån nästa gång lovar jag att de inte blir lika negativt. TACK FÖR ATT DU LÄST MINA RADER. Ta väl vara på dej och ha de bra. KRAM

Mamma var kreativ och dominant. Hon orfnade , domare å ställde. Många gånger till familjens bästa. Hon hade varit frälst sedan hon var 14 år. För henne var helvetet en verklig plats där syndare skulle brinna i evighet. Jag var helt säker på att jag skulle förvisad dit. Mamma hade kommit på mej med att onanera och för en sådan synd fanns ingen förlåtelse. De var en fruktansvärd tanke jag grät och bad gud att göra ett litet undantag för mej !! Jag visste inte då vad ångest var men hela min barndom och uppväxt dominerades av panikångest och ÅNGEST. Jag visste att de var fel men kunde imtr sluta. Hörde av en psykiatriker att det är spänningslösande.                              Jag var ca fem år och stod utanför söndagsskolhuset och nblev väntade på att pappa skulle komma och hämta oss. Det var en vacker höstdag. Solen reflekterade sitt ljus i de vitmålade spröjsade ftren i det annars rödmålade huset. . En äldre flicka som jag inte kan minnas att jag pratat med förut kom fram till mej å sa " du är inte svensk å du bor inte hos din riktiga mamma.ALLT BLEV SVART. Jag minns ingenting av hemresan men kommer ihåg att jag storgråtande kastade mej i mammas famn och snorade å  hulkade fram " är de sant att inte du är min riktiga mamma "???? Jag minns inte den exakta ordalydelsen. Mamma var naturligtvis oxå chockad. Hon satte oss på varsitt knä och fick till en fin berättelse om två syskon vars föräldrar blev sjuka. Så var de oxå en man och kvinna som så gärna ville ha barn då fick dom barnen till dom sjuka föräldrarna. De hela gick ut på att vi var älskade av fyra föräldrar. Mamma hämtade papperet från tingsrätten å sa att de pappret var bevis på att vi var deras barn. Jag minns att jag tänkte

 Då kan de hålla på så hur länge som helst. Man får nya papper å mys fötäödrari hela ditt liv. Ja livet är svårt att förstå för oss vuxna hur ska de då inte vara för barn