friaassociationerfranminvarld

Alla inlägg under december 2018

Av Annika Sjödin - 28 december 2018 20:14

I dag har de varit en minst sagt bedrövlig dag. Mina smärtor i rygg å ben är obeskrivbara och har tvingat mej till sängläge hela dan. Först nu, framåt kvällen har jag tänt ljus , kokat kaffe å tvingat mej upp i favoritfåtöljen. Jag återvänder till flickan på vinden. Jag fick alltså bostad på en vind i en gammal lokal som tillhört Frälsningsarmén och som sedan flera år stod övergiven. En del av vinden hade avdelats till ett rum å kokvrå åt mej. Toaletten var belägen tvärs över vinden. De var en spöklik känsla över alltsammans. Ingen människa skulle höra om jag ropade på hjälp. Jag var helt utlämnad åt mej själv. Jag var fruktansvärt rädd. På nätterna nöjde jag mej inte med att låsa dörren. Jag vaxade en tung byrå framför dörren. Aldrig i livet att jag skulle våga ta mej tvärs över vinden i mörkret på natten för att gå på toaletten. Inte ens ledljus hade dom kostar på mej. Jag tog fram en kastrull å kissade i den på nätterna. Med kinder våta av tårar och hemlängtan la jag mej varje kväll. Nu måste jag backa till tiden före skolstart. När jag skriver detta känner jag samma ångest som då. De hände när Jag sa nåt till mamma att hon vände mej ryggen och inte svarade . Jag minns inte vad jag sa men de var något alldagligt. Mamma rörde sej inte. Hon stod kvar som fastvuxen i golvet. " Vad är de mamma ? Säj om jag gjort eller sagt nåt fel ! ".fortfarande inget svar från den fastgjutna statyn . Ångesten i mej växte. Jag grät, bönade å bad. " Snälla mamma jag kommer inte på något fel jag gjort men jag ber dej uppriktigt om förlåtelse fast jag inte vet varför" mamma stod fortfarande kvar helt orörlig. Till sist skrek jag : " MAMMA, VÄND PÅ DEJ SÅ JAG SER DITT SNSIKTE !! men icke. Storgråta de sprang jag därifrån. Tom mamma avvisade mej. Inte ens hon tyckte att jag var nåt att ha. I min ensamhet om nätterna på vinden drömde jag om dessa händelser .Lika verkliga i drömmen som då det hände.                  Det är ännu en sak du ska veta som hände mej under min uppväxt som jag bara inte kan hoppa över. Varje lördag i sju år åkte vi och hälsade på min morfar. En av mammas tre systrar bodde med honom och skötte hushållet. Lägenheten bestod av ett kök, ett litet vardagsrum å längst in morfars rum . Det fanns inga dörrar mellan rummen utan valv avgränsade rummen. Varje lördag sa mamma". Gå in å sätt dej imorfars knä han blir så glad då " jag tror att jag var i fyra, femårsåldern när jag har mitt första minne. De var sommar , solen sken och fåglarna kvittrar. Min bror ropade åt mej att komma ut å leka men de blev ingen lek för min del. På kommando satte jag mej i morfars knä å såg hans gammelmanshänder med tydliga utanpåliggande blodkärl och snusränder under naglarna leta sej väg innanför mina trosor. Allteftersom hans andning blev hastigare och han utstötte underliga ljud höjde han ljudnivån på radion så ingen skulle höra allt medan hans fingrar grävde, letade, penetrerade i mitt underliv. Jag gav inte ett ljud ifrån mej satt stel som en staty. När morfar knuffade ner mej ur sitt knä visste jag att de var över till nästa lördag. I sju år pågick denna skändning av min kropp och av min själ. Jag kände mej smutsig, äcklig. De kändes som de var mitt fel. Flera gånger var jag på väg att berätta för mamma men modet svek mej. En lördag när vi var på väg hem efter en sådan lördag orkade jag inte bära mera själv utan berättade för mamma. De otroliga , de som jag i min vildaste fantasi inte kunde föreställa mej kom som ett knytnävsslag mitt i ansiktet. Hårt. Skoningslöst. Mamma blev arg på MEJ och påstod att jag ljög .                 Jag brukar kunna förlåta och ha överseende med de mesta. Hitta förklarande omständigheter men detta är en sak jag inte kan förlåta. De hade räckt att mamma kikat in i morfars rum så hade hon sett att jag talade sanning . Ingenting förändrades. Vi åkte till morfar som vanligt. Samma sak upprepades i samma lagt sju år.

Så fort jag ser äldre män med utanpåliggande blodkärl på händerna hugger de fortfarande till innan jag minns varför. Den skändade själen reagerar före minnet.                      Nu blev de inte så mycket om flickan på vinden men jag lovar att återkomma nästa gång. Tycker de är viktigt att du känner tilldessa händelser från min barndom innan vi går vidare. Trodde jag tagit upp de viktigaste men de poppare upp nya saker och själen minns inte i kronologisk ordning. jag

Var rädd om dej. HA ETT GOTT SLUT PÅ DE GAMLA ÅRET OCH ETT GOTT NYTT!! Kram 💕💕💕 från mej 

Av Annika Sjödin - 26 december 2018 18:05

har roat mej med vad ni andra bloggar å bloggisar skriver. De är mycket intressant och ger mej mycket. Tack allesammans för att ni delar med er.                                        Fy vad de var längesen jag skrev. Har drabbats av förkylning vilket i mitt fall kan få allvarliga konsekvenser. Förutom KOL, en helt kraschad rygg som ger svåra smärtor, kramker pga nervskador och spastiska ryckningar oxå orsakat av nervskador. Förutom de har jag brist i immunförsvaret. Varje förkylning kan leda till lunginflammation. Ett litet sår leder till  blodförgiftning. För att höja mitt immunförsvar får jag i varje vecka fyra nålar instuckna i naveln. Dessa är kopplade till en pump som för in ämnet som ska höja immunförsvaret.                           Ja, så är då julen snart förbi. I alla fall för min del. Redan nu vill jag plocka ner julpyntet men jag får hejda mej tills  nyår är förbi  ju äldre jag blir desto mer tycker jag julen ä...r en upprepning av andra bilar jag upplevt alla andra år. Ända sen jag skulle bantaförsta gången och fick anorexi för första gången ( gick ner 40 kg på 4 månader ) ända sen dess har min inställning till mat varit annorlunda. Om jag serveras en tallrik full med godsaker tar de tvärstopp !! Det är omöjligt att få ner  får jag däremot plocka lite i taget går de bra

 Jag harbantat två gånger och båda  gångerna slutade medallvarlig anorexi. Jag har dock lyckats ta mej ur de utan hjälp men de kostade många tårar

           Nu återvänder vi till den rädda lilla sextonåringen som flyttat 60 mil hemifrån. Besluten att klara sej själv . Samma rädslor och ångest som tidigare och med en obefintlig självkänsla . Jag hade fått jobb som ungdomsledare i en likadan religiös församling som den där mina föräldrar var medlemmar. JAG,UNGDOMSLEDARE ?? Skulle hjälpa och leda andra.jag som knappast kunde ta hand om mej själv.                       .jag fick ett rum å ett litet krypin med kokplatta på. Beläget uppe på en folklig vind uppepå en tom lokal som Frälsningsarmén haft. Att stå i mörkret en höstkväll å fingra efter nyckeln till låset i den öde tomma kyrkan kunde få vem som helst att känna kalla kårar efter ryggen . Hur de gick får ni höra nästa gång 

       ....Var rädda om er. Kram






Av Annika Sjödin - 6 december 2018 20:29

När nian varslut hade jag inget avgångsbetyg i ett enda ämne de var svarta streck i varje ämne. Så fruktansvärt misslyckad jag kände mej. Gick upp på mitt rum å grät så hela kroppen skakade. Mamma hade gjort tårta å sa ja nu slipper du äntligen de eländet. Jag förstår att hon ville stödja och uppmuntra mej. Mina föräldrar försökte visa kärlek men på något sätt missade deras försök målet .Som tex de med läderstövlar är. Jag berättade en gång för mamma att jag önskade mej ett par läderstövlar med klack och högt skaft. Jag tänkte de har vi inte råd med. En dag riktigt strålade mamma när hon sa : nu har du äntligen fått ett par läderstövlar precis som du önskat. Tanten som sydde mina kläder hade köpt dom åt mej. Ivriga fingrar slet å drog i snöre och papper och där låg dom då äntligen !! Men vad var de jag hade fått !!?? Ett par tantstövlar med korta, vida skaft !! Jag som hela mitt liv fostrats till att undertrycka min besvikelse å säja " tack så jättemycket. Precis vad jag önskat mej. I skolan gick dom under benämningen " kärring stövlarna ," jag hade dom tills dom slitits ut. Prima läder varar ibland alltför länge.           

 Här ser vi hur kärlek blandat med okunskap kan slå så fel. Mina föräldrar visste inte ens att de fanns nåt som gick under benämningen tonår. Kärleken fanns å viljan att ge mej den jag ville ha.

De är svårt att plocka ihop ett liv av trasiga spegeöbitar när.så många av bitarna var stora frågetecken för mej. Jag hade tex aldrig varit på bio för de var synd. Inte heller dansat på en vanlig skoldans för de var oxå synd.

.jag fattar inte än i dag var jag fick modet ifrån att efter skolans avslutning vid sexton år bestämma mej för att flytta fyrtio mil hemifrån och klara mej själv. Min tanke var att aldrig mer flytta hem igen. Ett löfte jag höll. Herregud vad jag längtade hem men aldrig i livet att jag skulle erkänna de för.nån jag mobbade stenhårt på att skaffa mej ett liv och jobba emot alla rädslor min uppfostran gett mej.de var svårare än vad jag i min vildaste fantasi kunnat föreställa mej å min ångest frekvens låg på högsta tänkbara nivå. På gott och ont har jag alltid varit envis och när jag stått framför ett hinder har jag alltid sagt till mej själv å gör fortfarande. De vore ju illa att gå miste om en möjlighet så jag blundar å hoppar. Antingen landar jag på fötterna å då är jag en upplevelse rikare eller oxå går de åt helvete. Jag använder fortfarande samma metod och det märkliga är att varje gång har jag landat på fötterna. Visst har oxå jag gjort mina vurpor och fel annars vore jag inte människa. Men detta att jag alltid landat på fötterna när jag utmanar mina rädslor talar inte för att jag är någon slags övermänsklig iska med speciella krafter utan de visar hur lätt vi människor har att förstora upp våra rädslor å ge dom enorma proportioner. Varje gång jag vunnit en utmaning har jag känt min självkänsla växa.       När jag flyttade hemifrån hade jag lite barnsligt men utifrån min jppväxt inte konstiga uppväxt oxå bestämt mej för att synda så fort och så mycket som möjligt. Starkt egen tmigen för det tog många år innan jag kunde släppa synd och straffteorierna. Jag slutar med att berätta en både rolig och lite rörande händelse. En dag hade jag bestämt mej för att börja synda. Jag gick till affären och köpte två öl ( de här var innan de fanns någon åldersgräns för i köp av öl ) väl inne i affären sneglade jag .ej över ryggen för att se om mamma eller djävulen skulle stå där men de var som tur var tomt. ,) Köpte mina två öl å satte mej på en bänk å drack mina öl i det vackra vårvädret. Efteråt kände jag mej nöjd med mej själv som för första gången i mitt liv vågar göra något förbjudet. Ha de bra och var rädda om er.

 

Av Annika Sjödin - 5 december 2018 17:06

Hej. I de grå trista december. I dag  vill jag skriva lite om mina tankar om och runt livet. Själva livet är så ofattbart och stort att våra mänskliga hjärnor inte förmår förstår det. Om vi ska prata om livet måste vi acceptera att våra mänskliga hjärnor är begränsade.. jag har tidigare berättat een del om den fanatiska sektliknande miljö jag växte upp i.                         Att komma ut ur denna sjuka värld jag levat i var så svårt. DET ALLRA SVÅRASTE VAR ATT INSE ATT HELA MIN BARNDOM OCH TONÅRSTID GÅTT. FÖRLORAT FÖR NÅT SOM  INTE VAR SANT!!. De känns som om alla mina tårar, alla rädslor, all ångest , alla slag och sårande ord inte hade någon grund.att stå på . Allt föll sönder framför mina fötter i tusentals bitar som när man tappar .en stor spegel.smärtan jag kände då  kan jag känna lika stark nu. När allt jag lidit och. hånats för inte alls krävdes av någon gud. Detta är svårt att sätta ord på men jag Kände mej  grundligt lurad på allt. 

Det svåra jobbet att av de tusentals glasbitarna framför mej plocka ihop dom glasbitar jag trodde skulle ge mej ett liv med tro och .värderingar som jag kände var mina hade börjat. De tog mycket tid och var mycket svårt. I dag när jag lider av en dödlig sjukdom känner jag att mitt val av glasbitar håller ända in i döden. Då vet jag att jag har valt rätt. Jag ska försöka sammanfatta hur pusslet med mina glasbitar blev. För de första tror jag inte påå nån jävul eller något helvete . De enda som man kan kalla helvete är ens egna skuldkänslor. Ja. Jag tror på något jag vill benämna gud. Inte en farbror med långt skägg  nej gud är ingen person  . Gud. Finns i den vackra naturen han finns i varje kärleksfull handling du gör mot din medmänniska

 Allt gott kommer från Gud. De jag säjer nu kan låta konstigt men jag har med åren kommit fram till att det är meningslöst att ångra någonting i livet. Har man sårat eller gjort en annan människa illa ska de förstås rättas till. Annars leder ånger för nåt man gjort eller inte gjort till något annat än att du.plågar dej själv. Att ångra något ledet bara till att du pplågar dej själv.nu slutar jag mina rader för denna gång ha de bra och lev väl. Kram


.





Presentation


Tillsammans kan vi förändra världen.

Fråga mig

0 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
         
1
2
3
4
5 6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< December 2018 >>>

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik

Annika Sjödin

Annika Sjödin

Annikasjodin

Duni lömde by

Annikasjodin

Annikasjodin

Annika Sjödin

Annika sjödin

Gådtbol


Skapa flashcards