jag hade tänkt vara uppe å småpyssla med lite av varje i dag. Men jag känner mej rejält risig och har feber. Det var en författare som uttryckte sej så här om att vara författare :" skrivandets underbara helvete ". Så är det. De är inte så att orden står glasklara i skallen färdiga att användas. Det är att fundera fram och tillbaka och vilka ord som passar bäst i sammanhanget. MEN HERREGUD VAD JAG ÄLSKAR ATT SKRIVA.  Tillbaka till rubriken. Varje lördag så långt jag kunde minnas kom en svart hår igen kvinna och hennes man och hälsade på. Hennes hår var glänsande svart å uppsatt i en snygg frisyr. Hon bar vackra smycken. Det klirrade från armbanden när hon rörde på händerna. Jag var lite avundsjuk på allt de vackra som .hon representerade men tänkte i samma stund : undrar om nån har talat om för henne att hon måste brinna i helvetet för att hon måste brinna i helvetet för att hon röker och älskar de som hör världen till. ?? Tidigt blev vi matade med allt som var synd. De var i princip allt som var vackert, allt man blev glad av. Vi skulle vända oss från de världsliga, det jordiska och bara ha blicken riktad mot himlen. Denvar där, efter vår död vi skulle belönas. Ju mer vi fick lida för vår tro desto större belöning. De var inte lätt för en liten tjej runt fem som just börjat leva att förstå allt detta. Tanten satt mest med mamma å pappa å pratade och fikade. Men vi fick alltid fina presenter. Jag minns speciellt en lastbil med drickbackar som man kunde ta av och på.                                           Jag funderade inte så mycket på vem hon var. De var annorlunda för min bror. Han är av naturen en person som funderar mycket och bär det mesta inom sej. Han stod länge framför spegeln och tittade tyst så gick han till dörren in till finrummet där dom vuxna satt och pratade sen tillbaka till spegeln igen tyst mumlade han " vad tanten och jag är lika. Jag tror vi är släkt ". " Nä, sa jag, hur skulle vi kunna vara de ".                              Han hade bott med henne, vår biologiska mamma sina första två år och jag är säker på att han hade minnen eller nåt liknande därifrån annars skulle han inte reagera som han gjorde. Vår mamma, för naturligtvis var de hon tillbringade sina besök mest tillsammans med våra föräldrar. Forskarna säjer att vi har våra första minnen först vid tre till fyra år men han var till skillnad från mej ett kärleksbarn och hade bott med henne i två år.

Klart att nv situationen var jobbig för henne. Hon skulle hälsa på men inte röja vem hon var . Dom hade kommit överens om att berätta sanningen tillsammans när vi var lite äldre. Den som alltid kom med vidöppen famn var hennes man. Han älskade oss verkligen.långt ner på vägen såg vi honom komma springande med armarna utsträckta. Vi sprang in i hans vidöppna famn åbhanbslöt armarna om oss . Kärlek utan krav. Kärlek för kärleks skull. Så som de borde vara även bland vuxna

jag byter helt  spår. Hade tänkt berätta om pappa men de får vi ta en annan gång. Jag hade tänkt sova men ibland blir de inte som man vil .                               Har du någon gång undrat hur de känns att veta att man ska dö i en obotlig sjukdom ? Dom flesta friska människor funderar inte  på  sånt om de inte kommer nära genom en ananhörig sjukdom. I fyrtio år har jag jobbat som sjuksköterska. Jag har åkt runt i hela Sverige och jobbat på olika AQ sjukhus. Min specialitet är anestesi eller narkosläkare. Min första anställning hade jag på lungkliniken vid Akademiska sjukhuset i Uppsala. Där mittä jag och lärde känna   patienter i slutstadiet av KOL. De måste vara de jävligaste sättet som finns att dö på

 Och nu är jag där. Har nyligen kommit. hem från en vistelse på lungkliniken. Drabbades av nån.infektion i FYRA veckor låg jag hemma å kämpade efter luft .sprayer, inhalationerna,antibiotika inget hjälpte. Natt blev dag och dag blev natt. De enda jag kunde koncentrera mej på var att försöka få LUFT.!! 40,!ge i temp fick mej att åka in till akuten. Jag fick annan antibiotika. Är hemma nu å mår lite bättre men de är bara en liten frist. Luften räcker inte till  så jag kan.prata de går behjälpligt men tar så mycket på orken.                         .de är så förbannat segt alltihop!! Jag sörjer de är nog den starkaste känsla jag kan identifiera. En stor sten av sorg i mitt bröst. De går inte att gråta. Ingenting förändras heller av de

. Sorgen över att jag inte får se mina barnnarn bli vuxna. De värsta av allt att behöva lämna min älskade dotter        .vi har delat de mesta i livet. Hon kom som en värmande solstråle in i mitt liv.för.mrj är hon kärleken personifierad

.hon kom med hopp om framtid å glittrande skratt fyllde mitt hjärtas innersta rum

Så är de RÄDSLAN. Vad som kommer efter döden skrämmer mej,' inte. De är den plågsamma vägen dit.          Nu kan jag med största svårighet svälja vatten

. Det är.månader sen jag fick i mej ett mål mat

,", De förstår du väl att du måste äta'", säjer folk. Om jag säjer-varför blir vi.båds svarslösa. Ofta ä.jsgnså trött att jag inte orkar känna nånting. Jag sa  förut att jag inte är rädd för att dö men de är VÄGEN DIT som ibland ger mej panikångest. Märker att kroppen förfaller.

JAG VILL LIKA GÄRNA  LEVA SOM DU,!!VILL SE SOLEN GÅ  UPP OCH FÖLJA ÅRSTIDERNAS SKIFTNING

,Sitt en stund vid min huvudända å smek min kind. De var längesen nån rörde vid mej av ömhet

.bara sitt här, du behöver inget säja

.nä de rosslar så mycket i mina luftrören.orkar inte skriva mer i dag

Var rädd om dej å värdesätt de liv du har.

.

..            

Kanske tycker du att jag uppehåller mej väl mycke vid min barndom men det är nödvändigt för att få en helhetsbild. Ett av mina allra första minnen från ässja är att vi sitter runt middagsbordet och äter tunnpanmkaka. Jag kunde bara inte få ner dom om dom var bara lite brända imkanten. De är säkert många som känner igen sej i de. Jag såg hur papps blev alldeles stel i hela kroppen. Vit fradga syntes i mungiporna och ögonen vändes så att vittna kom utåt. Han påminde mycket om den kända målningen av August Strindberg när han har schizofreni. Här möter vi upp all mat röt han med hög å myndig röst. Jag blev så rädd så jag började oxå skaka. Mamma sa inte ett ljud, tog bara den brända pannkakan, kastade den i soppåsen och la.på en ny. 

Dessa utbrott kom att prägla hela min uppväxt. I grunden var pappa mycket snäll. Kanske tillbakadragen.jsg tror att han hade en mycket låg självkänsla. Han var som jag tidigare nämnt född och uppväxt på ässja. Hans mamma hängde sej nånstans i skogen runt ässja när pappa var två år och han fick en styvmor. Elaka tungor sa att han inte var " som alla andra". Det värsta med dom här utbrotten var att dom kom inte när dom rimligtvis borde göra de. Ta som exempel : pappa hade en fin Volvo Amazon som han var lmkt stolt över. Min bror skulle.låna den och skjutsa hem en kompis, körde för fort i rullgrus, fick sladd och hela bilen var bara skrot. Polisen som ringde sa till pappa att de enda du.kan använda på den bilen är däcken. Då kunde de rimligen vara plats för ett utbrott men när då. Pappa var bara glad att ingen var skadad. Nä, de otäcka, de som gjorde att jag alltid gick med axlarna hårt spända uppe vid öronen - de var att utbrotten kom när man minst anade de. Orsaker kunde vara att jag satte mej vid fel stol, bredde för mycket smör på mackan eller tog för mycket pålägg. De hindrade oss att ta med några kompisar hem å min moster som ofta var hos oss blev så rädd varje gång detta hände att hon sprang ner i källaren och gömde sej. Jag återkommer mer till dessa utbrott å pappa som person vid senare tillfälle. Pappa var så mycket mer. När det gällde kunskapen om naturen tror jag det är svårt att hitta hans överman. Innan vi hade bil brukade mamma iibland någon helg packa picknickkotgrn, ta med oss en filt å slånläger i gröngräset ett litet stycke bort. De pappa inte kunde om naturen var kanske inte värt att kunna. Han kunde genom att se var på himlen solen stod säja exakt hur mycket klockan var och de stämde precis.                      Fågelsången sa honom direkt vilken fågel det var.                Synd att jag inte tog till vara den kunskapen.

Kanske tycker du att jag uppehåller mej väl mycke vid min barndom men det är nödvändigt för att få en helhetsbild. Ett av mina allra första minnen från ässja är att vi sitter runt middagsbordet och äter tunnpanmkaka. Jag kunde bara inte få ner dom om dom var bara lite brända imkanten. De är säkert många som känner igen sej i de. Jag såg hur papps blev alldeles stel i hela kroppen. Vit fradga syntes i mungiporna och ögonen vändes så att vittna kom utåt. Han påminde mycket om den kända målningen av August Strindberg när han har schizofreni. Här möter vi upp all mat röt han med hög å myndig röst. Jag blev så rädd så jag började oxå skaka. Mamma sa inte ett ljud, tog bara den brända pannkakan, kastade den i soppåsen och la.på en ny. 

Dessa utbrott kom att prägla hela min uppväxt. I grunden var pappa mycket snäll. Kanske tillbakadragen.jsg tror att han hade en mycket låg självkänsla. Han var som jag tidigare nämnt född och uppväxt på ässja. Hans mamma hängde sej nånstans i skogen runt ässja när pappa var två år och han fick en styvmor. Elaka tungor sa att han inte var " som alla andra". Det värsta med dom här utbrotten var att dom kom inte när dom rimligtvis borde göra de. Ta som exempel : pappa hade en fin Volvo Amazon som han var lmkt stolt över. Min bror skulle.låna den och skjutsa hem en kompis, körde för fort i rullgrus, fick sladd och hela bilen var bara skrot. Polisen som ringde sa till pappa att de enda du.kan använda på den bilen är däcken. Då kunde de rimligen vara plats för ett utbrott men när då. Pappa var bara glad att ingen var skadad. Nä, de otäcka, de som gjorde att jag alltid gick med axlarna hårt spända uppe vid öronen - de var att utbrotten kom när man minst anade de. Orsaker kunde vara att jag satte mej vid fel stol, bredde för mycket smör på mackan eller tog för mycket pålägg. De hindrade oss att ta med några kompisar hem å min moster som ofta var hos oss blev så rädd varje gång detta hände att hon sprang ner i källaren och gömde sej. Jag återkommer mer till dessa utbrott å pappa som person vid senare tillfälle. Pappa var så mycket mer. När det gällde kunskapen om naturen tror jag det är svårt att hitta hans överman. Innan vi hade bil brukade mamma iibland någon helg packa picknickkotgrn, ta med oss en filt å slånläger i gröngräset ett litet stycke bort. De pappa inte kunde om naturen var kanske inte värt att kunna. Han kunde genom att se var på himlen solen stod säja exakt hur mycket klockan var och de stämde precis.                      Fågelsången sa honom direkt vilken fågel det var.                Synd att jag inte tog till vara den kunskapen.

Kanske tycker du att jag uppehåller mej väl mycke vid min barndom men det är nödvändigt för att få en helhetsbild. Ett av mina allra första minnen från ässja är att vi sitter runt middagsbordet och äter tunnpanmkaka. Jag kunde bara inte få ner dom om dom var bara lite brända imkanten. De är säkert många som känner igen sej i de. Jag såg hur papps blev alldeles stel i hela kroppen. Vit fradga syntes i mungiporna och ögonen vändes så att vittna kom utåt. Han påminde mycket om den kända målningen av August Strindberg när han har schizofreni. Här möter vi upp all mat röt han med hög å myndig röst. Jag blev så rädd så jag började oxå skaka. Mamma sa inte ett ljud, tog bara den brända pannkakan, kastade den i soppåsen och la.på en ny. 

Dessa utbrott kom att prägla hela min uppväxt. I grunden var pappa mycket snäll. Kanske tillbakadragen.jsg tror att han hade en mycket låg självkänsla. Han var som jag tidigare nämnt född och uppväxt på ässja. Hans mamma hängde sej nånstans i skogen runt ässja när pappa var två år och han fick en styvmor. Elaka tungor sa att han inte var " som alla andra". Det värsta med dom här utbrotten var att dom kom inte när dom rimligtvis borde göra de. Ta som exempel : pappa hade en fin Volvo Amazon som han var lmkt stolt över. Min bror skulle.låna den och skjutsa hem en kompis, körde för fort i rullgrus, fick sladd och hela bilen var bara skrot. Polisen som ringde sa till pappa att de enda du.kan använda på den bilen är däcken. Då kunde de rimligen vara plats för ett utbrott men när då. Pappa var bara glad att ingen var skadad. Nä, de otäcka, de som gjorde att jag alltid gick med axlarna hårt spända uppe vid öronen - de var att utbrotten kom när man minst anade de. Orsaker kunde vara att jag satte mej vid fel stol, bredde för mycket smör på mackan eller tog för mycket pålägg. De hindrade oss att ta med några kompisar hem å min moster som ofta var hos oss blev så rädd varje gång detta hände att hon sprang ner i källaren och gömde sej. Jag återkommer mer till dessa utbrott å pappa som person vid senare tillfälle. Pappa var så mycket mer. När det gällde kunskapen om naturen tror jag det är svårt att hitta hans överman. Innan vi hade bil brukade mamma iibland någon helg packa picknickkotgrn, ta med oss en filt å slånläger i gröngräset ett litet stycke bort. De pappa inte kunde om naturen var kanske inte värt att kunna. Han kunde genom att se var på himlen solen stod säja exakt hur mycket klockan var och de stämde precis.                      Fågelsången sa honom direkt vilken fågel det var.                Synd att jag inte tog till vara den kunskapen.

jag vill lämna stugan jag växte upp i en liten stund. Jag har sedan ca tio år tillbaka haft diagnosen KOL. De har inte besvärat mej särskilt mycket mer än att jag snabbt blivit andfådd vid ansträngning. Sedan några månader har jag snabbt blivit sämre å nu har jag oxå dragit på mej en infektion. Det bubblar, kokar och väser i bröstet. Att försöka sova är lönlöst. Jag sitter upp å försöker få luft. Om jag ska försöka beskriva hur de känns KAN DU SÅTTA ETT SUGRÖR I MUNNEN. SLUT KÄPPARNA RUNT DE Å FÖRSÖK ANDAS IN Å UT GENOM SUGRÖRET!! Jag är inte ute efter att nån ska tycka synd om mej. De är de värsta jag vet !! I en sån här situation dyker ångest och dödsångest förstås upp.              Jag vill prata lite om varför jag skriver. De är inte som en del uttrycker de " för att skriva av mej". De har jag gjort i en självbiografi som kom ut på förlag å för vilken jag fick mycket fina recensioner i alla större dagstidningar. Den kom ut på åttiotalet å finns knappast att få tag i längre.   Nej, jag skriver för att berätta att det alltid finns hopp !! INGEN SITUATION ÄR OMÖJLIG ATT FÖRÄNDRA. Jag vill inte låta otäckt optimistisk . Men jag var sämre än de vi i dag kallar maskrosbarn. Jag var ett neutrum. Det vill säja ett  INGENTING när jag som sextonåriga bestämde mej för att försöka skaffa mej ett liv. De kunde faktiskt inte bli värre.      Hela min uppväxt hade jag fått höra : DIN BROR ÄLSKADE DOM MEN DEJ VAR DE ALDRIG NÅN SOM VILLE HA!! Ett barn som matas med dessa ord tappar för återstoden av sitt liv tilliten till andra. Jag ser de numera som ett handikapp. Men åh, vad de fortfarande gör ont i själen efter alla dessa år. Jag har skrivit de nånstans förut men det är förvirrande för ett barn att fostras av en hand som både slår och smeker

                       Jag har flyttat runt i hela Sverige å jobbat som sjuksköterska inom alla specialiteter inkl hälsocentral och sjukrådsgivning. Min specialitet är anestesi. Ett jobb jag älskat 

Aldrig har jag ångrat nåt jag gjort. Däremot har jag tagit konsekvenserna av mitt handlande. Låter det som övermod ?? Låt mej förklara : när vi står inför ett vägval väljer vi de vi tror är rätt. Vem kan begära mer ?? Om de i slutändan visar sej vara fel kan vi inte lastas för de. De enda vi har anledning att rätta till, och ångra är om vi sårat en medmänniska.                 Mitt liv har i alla fall inte stått stilla och jag är glad att kunna konstatera att jag haft roligt!! ,Jag, som egentligen inte borde leva alls, jag som fostrades, bröts ner och hotades med att brinna i helvetet !! Vad kan nu ett litet barn ha gjort som förtjänar ett sånt straff.

Den enda känsla jag kan identifiera från min uppväxt är RÄDSLA. Rädsla för mamma, gud, för barnen som mobbade mej. Rädsla för Jesus som skulle komma tillbaka å drömma mej. Rädsla för vuxna som uttryckte sitt ogillande mot mitt sätt att vara

 Inte var de meningen att de här skulle bli så negativt men så såg min verklighet ut. Jag kommer att berätta framöver hur de går att ur ett ingenting forma ett liv

Ha de bra tills vi hörs nästa gång

. 

jag vill lämna stugan jag växte upp i en liten stund. Jag har sedan ca tio år tillbaka haft diagnosen KOL. De har inte besvärat mej särskilt mycket mer än att jag snabbt blivit andfådd vid ansträngning. Sedan några månader har jag snabbt blivit sämre å nu har jag oxå dragit på mej en infektion. Det bubblar, kokar och väser i bröstet. Att försöka sova är lönlöst. Jag sitter upp å försöker få luft. Om jag ska försöka beskriva hur de känns KAN DU SÅTTA ETT SUGRÖR I MUNNEN. SLUT KÄPPARNA RUNT DE Å FÖRSÖK ANDAS IN Å UT GENOM SUGRÖRET!! Jag är inte ute efter att nån ska tycka synd om mej. De är de värsta jag vet !! I en sån här situation dyker ångest och dödsångest förstås upp.              Jag vill prata lite om varför jag skriver. De är inte som en del uttrycker de " för att skriva av mej". De har jag gjort i en självbiografi som kom ut på förlag å för vilken jag fick mycket fina recensioner i alla större dagstidningar. Den kom ut på åttiotalet å finns knappast att få tag i längre.   Nej, jag skriver för att berätta att det alltid finns hopp !! INGEN SITUATION ÄR OMÖJLIG ATT FÖRÄNDRA. Jag vill inte låta otäckt optimistisk . Men jag var sämre än de vi i dag kallar maskrosbarn. Jag var ett neutrum. Det vill säja ett  INGENTING när jag som sextonåriga bestämde mej för att försöka skaffa mej ett liv. De kunde faktiskt inte bli värre.      Hela min uppväxt hade jag fått höra : DIN BROR ÄLSKADE DOM MEN DEJ VAR DE ALDRIG NÅN SOM VILLE HA!! Ett barn som matas med dessa ord tappar för återstoden av sitt liv tilliten till andra. Jag ser de numera som ett handikapp. Men åh, vad de fortfarande gör ont i själen efter alla dessa år. Jag har skrivit de nånstans förut men det är förvirrande för ett barn att fostras av en hand som både slår och smeker

                       Jag har flyttat runt i hela Sverige å jobbat som sjuksköterska inom alla specialiteter inkl hälsocentral och sjukrådsgivning. Min specialitet är anestesi. Ett jobb jag älskat 

Aldrig har jag ångrat nåt jag gjort. Däremot har jag tagit konsekvenserna av mitt handlande. Låter det som övermod ?? Låt mej förklara : när vi står inför ett vägval väljer vi de vi tror är rätt. Vem kan begära mer ?? Om de i slutändan visar sej vara fel kan vi inte lastas för de. De enda vi har anledning att rätta till, och ångra är om vi sårat en medmänniska.                 Mitt liv har i alla fall inte stått stilla och jag är glad att kunna konstatera att jag haft roligt!! ,Jag, som egentligen inte borde leva alls, jag som fostrades, bröts ner och hotades med att brinna i helvetet !! Vad kan nu ett litet barn ha gjort som förtjänar ett sånt straff.

Den enda känsla jag kan identifiera från min uppväxt är RÄDSLA. Rädsla för mamma, gud, för barnen som mobbade mej. Rädsla för Jesus som skulle komma tillbaka å drömma mej. Rädsla för vuxna som uttryckte sitt ogillande mot mitt sätt att vara

 Inte var de meningen att de här skulle bli så negativt men så såg min verklighet ut. Jag kommer att berätta framöver hur de går att ur ett ingenting forma ett liv

Ha de bra tills vi hörs nästa gång

.