jag vill lämna stugan jag växte upp i en liten stund. Jag har sedan ca tio år tillbaka haft diagnosen KOL. De har inte besvärat mej särskilt mycket mer än att jag snabbt blivit andfådd vid ansträngning. Sedan några månader har jag snabbt blivit sämre å nu har jag oxå dragit på mej en infektion. Det bubblar, kokar och väser i bröstet. Att försöka sova är lönlöst. Jag sitter upp å försöker få luft. Om jag ska försöka beskriva hur de känns KAN DU SÅTTA ETT SUGRÖR I MUNNEN. SLUT KÄPPARNA RUNT DE Å FÖRSÖK ANDAS IN Å UT GENOM SUGRÖRET!! Jag är inte ute efter att nån ska tycka synd om mej. De är de värsta jag vet !! I en sån här situation dyker ångest och dödsångest förstås upp.              Jag vill prata lite om varför jag skriver. De är inte som en del uttrycker de " för att skriva av mej". De har jag gjort i en självbiografi som kom ut på förlag å för vilken jag fick mycket fina recensioner i alla större dagstidningar. Den kom ut på åttiotalet å finns knappast att få tag i längre.   Nej, jag skriver för att berätta att det alltid finns hopp !! INGEN SITUATION ÄR OMÖJLIG ATT FÖRÄNDRA. Jag vill inte låta otäckt optimistisk . Men jag var sämre än de vi i dag kallar maskrosbarn. Jag var ett neutrum. Det vill säja ett  INGENTING när jag som sextonåriga bestämde mej för att försöka skaffa mej ett liv. De kunde faktiskt inte bli värre.      Hela min uppväxt hade jag fått höra : DIN BROR ÄLSKADE DOM MEN DEJ VAR DE ALDRIG NÅN SOM VILLE HA!! Ett barn som matas med dessa ord tappar för återstoden av sitt liv tilliten till andra. Jag ser de numera som ett handikapp. Men åh, vad de fortfarande gör ont i själen efter alla dessa år. Jag har skrivit de nånstans förut men det är förvirrande för ett barn att fostras av en hand som både slår och smeker

                       Jag har flyttat runt i hela Sverige å jobbat som sjuksköterska inom alla specialiteter inkl hälsocentral och sjukrådsgivning. Min specialitet är anestesi. Ett jobb jag älskat 

Aldrig har jag ångrat nåt jag gjort. Däremot har jag tagit konsekvenserna av mitt handlande. Låter det som övermod ?? Låt mej förklara : när vi står inför ett vägval väljer vi de vi tror är rätt. Vem kan begära mer ?? Om de i slutändan visar sej vara fel kan vi inte lastas för de. De enda vi har anledning att rätta till, och ångra är om vi sårat en medmänniska.                 Mitt liv har i alla fall inte stått stilla och jag är glad att kunna konstatera att jag haft roligt!! ,Jag, som egentligen inte borde leva alls, jag som fostrades, bröts ner och hotades med att brinna i helvetet !! Vad kan nu ett litet barn ha gjort som förtjänar ett sånt straff.

Den enda känsla jag kan identifiera från min uppväxt är RÄDSLA. Rädsla för mamma, gud, för barnen som mobbade mej. Rädsla för Jesus som skulle komma tillbaka å drömma mej. Rädsla för vuxna som uttryckte sitt ogillande mot mitt sätt att vara

 Inte var de meningen att de här skulle bli så negativt men så såg min verklighet ut. Jag kommer att berätta framöver hur de går att ur ett ingenting forma ett liv

Ha de bra tills vi hörs nästa gång

. 

jag vill lämna stugan jag växte upp i en liten stund. Jag har sedan ca tio år tillbaka haft diagnosen KOL. De har inte besvärat mej särskilt mycket mer än att jag snabbt blivit andfådd vid ansträngning. Sedan några månader har jag snabbt blivit sämre å nu har jag oxå dragit på mej en infektion. Det bubblar, kokar och väser i bröstet. Att försöka sova är lönlöst. Jag sitter upp å försöker få luft. Om jag ska försöka beskriva hur de känns KAN DU SÅTTA ETT SUGRÖR I MUNNEN. SLUT KÄPPARNA RUNT DE Å FÖRSÖK ANDAS IN Å UT GENOM SUGRÖRET!! Jag är inte ute efter att nån ska tycka synd om mej. De är de värsta jag vet !! I en sån här situation dyker ångest och dödsångest förstås upp.              Jag vill prata lite om varför jag skriver. De är inte som en del uttrycker de " för att skriva av mej". De har jag gjort i en självbiografi som kom ut på förlag å för vilken jag fick mycket fina recensioner i alla större dagstidningar. Den kom ut på åttiotalet å finns knappast att få tag i längre.   Nej, jag skriver för att berätta att det alltid finns hopp !! INGEN SITUATION ÄR OMÖJLIG ATT FÖRÄNDRA. Jag vill inte låta otäckt optimistisk . Men jag var sämre än de vi i dag kallar maskrosbarn. Jag var ett neutrum. Det vill säja ett  INGENTING när jag som sextonåriga bestämde mej för att försöka skaffa mej ett liv. De kunde faktiskt inte bli värre.      Hela min uppväxt hade jag fått höra : DIN BROR ÄLSKADE DOM MEN DEJ VAR DE ALDRIG NÅN SOM VILLE HA!! Ett barn som matas med dessa ord tappar för återstoden av sitt liv tilliten till andra. Jag ser de numera som ett handikapp. Men åh, vad de fortfarande gör ont i själen efter alla dessa år. Jag har skrivit de nånstans förut men det är förvirrande för ett barn att fostras av en hand som både slår och smeker

                       Jag har flyttat runt i hela Sverige å jobbat som sjuksköterska inom alla specialiteter inkl hälsocentral och sjukrådsgivning. Min specialitet är anestesi. Ett jobb jag älskat 

Aldrig har jag ångrat nåt jag gjort. Däremot har jag tagit konsekvenserna av mitt handlande. Låter det som övermod ?? Låt mej förklara : när vi står inför ett vägval väljer vi de vi tror är rätt. Vem kan begära mer ?? Om de i slutändan visar sej vara fel kan vi inte lastas för de. De enda vi har anledning att rätta till, och ångra är om vi sårat en medmänniska.                 Mitt liv har i alla fall inte stått stilla och jag är glad att kunna konstatera att jag haft roligt!! ,Jag, som egentligen inte borde leva alls, jag som fostrades, bröts ner och hotades med att brinna i helvetet !! Vad kan nu ett litet barn ha gjort som förtjänar ett sånt straff.

Den enda känsla jag kan identifiera från min uppväxt är RÄDSLA. Rädsla för mamma, gud, för barnen som mobbade mej. Rädsla för Jesus som skulle komma tillbaka å drömma mej. Rädsla för vuxna som uttryckte sitt ogillande mot mitt sätt att vara

 Inte var de meningen att de här skulle bli så negativt men så såg min verklighet ut. Jag kommer att berätta framöver hur de går att ur ett ingenting forma ett liv

Ha de bra tills vi hörs nästa gång

. 

Det är mätkligt hur en stämpel kan forma ett helt liv. Från början var jag inte medveten om hur pratet gick i den lilla byn. Vi var helt hänvisade till varann min bror och jag. Vi hade fullt upp med att leka med varann. Det var långt innan datorer, surfplattor och tevespel fanns. De man inte vet om saknar man heller inte. Inte ens teven fanns under våra första år. Vi byggde hyddor som vi inredde. Gjorde skafferi och fick ta med kex å dricka till hyddan.( Vi måste ha byggt den mycket bra för femton år senare besökte min bror skogen och då fanns rester av vår hydda kvar ).

        ....vi lekte indianer å vita. Jagade varann så svetten forsade. Speciellt jag som var liten å tjock plågades i värmen. Mamma hade gött mej med grädde å smör för att jag var så liten och för tidigt född när dom fick mej.

.min bror hade fått en riktig indianskrud med vackra fjädrar i olika färger medan jag fick nöja mej med att ta en fjäder från hönsgården å sätta i håret. Jag kan inte minnas att vi var osams. Vi hade inte råd med de.för då blev vi ensamma. Det fanns en regel som måste följas. Vi.fick inte leka med andra barn som inte var religiösa å några sådana fanns inte. Det plågade mej inte så mycket förrän jag började skolan. Då bröt helvetet löst men de kommer jag till senare.                                   ..hemma fanns ingen dagstidning och radion fick bara användas till att lyssna på nyheterna. Allt annat sa mamma var jävulens påfund..  .varje kväll måste vi be aftonbön och be om förlåtelse för våra synder. Annars skulle vi brinna i helvetet !! Mamma krävde fullständig redogörelse för minsta lilla fel vi kunde komma på att vi gjort under dagen. Jag var inte gammal när jag började plågas av mardrömmar om helvetet .         .  Söndagar var vilodagar.fruktansvärt tråkiga !! Vi.måste sitta finklädda i soffan hela dan. ALLT.var synd. Att bada dockan var synd. Att leka i skogen var synd. På söndagarna skulle vi tänka extra mycket på Jesus och att han offrat sitt liv för våra synder. De var bara de att de gick bara inte att tänka på de en hel dag. Tankarna tog liksom slut och så fick man börja om igen .     

         ...klockan är 04 på natten å jag kan inte sova. Har KOL som komplicerats av en svår infektion. I nv de läget är de många tankar som ramlar över mej. Återkommer snart med mer upplevelser från ett ensambarn .