Kan du förstå att ibland undrar jag om de jag upplevt är en fabel eller om de verkligen har hänt !!  Klart att de har hänt varenda detalj som nötts in i mej.varenda händelse som är så glasklar.                           Min bror och jag adopterades av ett äldre barnlöst par.  ( Jag kommer i fortsättningen att kalla dom mamma och pappa. De var vad dom blev för oss).  Pappa måste ha varit i femtioårsåldern och mamma runt fyrtiofem när vi först kom som fosterbarn. Dom hade verkligen längtat efter barn men jag tror ingen av dom var medveten om vad de egentligen innebar att vara förälder. ( De gör inga förstagångs biologiska föräldrar heller så de är inte unikt.) Dom älskade oss verkligen men kärleken var något som skulle förtjänas. Vi förväntades framförallt vara " duktiga" på allt som förväntades av oss. De fick absolut inte finnas något för andra att klaga på. Mamma sa en gång, när jag s krivit min självbiografi och fått ut den på förlag." Inte visste jag att jag gjorde er så illa men jag ville han perfekta barn !!?? Mållös försökte jag ta till mej.vad hon sa. PERFEKTA ??? Jag hade på tungan att säja : tycker du att du har lyckats ? I så fall är de bara att gratulera för då är du den första mamman som lyckats med de konststycket. Men jag hade redan lämnat ut henne mycket i min bok. De var de absolut svåraste att lämna ut mina föräldrar som fortfarande levde. Jag kunde inte göra de helt å fullt, men i alla fall bitvis. Framför mej satt nu den kvinna som trots allt tagit hand om mej när ingen ville ha mej. Som gett mej kärlek på de sätt hon kunde. Hon satt nu framför.mej, grå, gammal å med tårarna strömmande utför kinderna. Jag svalde min beska kommentar å sa, men mamma varför skulle vi bli perfekta ?? Jag var alltid så rädd att myndigheterna skulle komma å ta er ifrån mej var hennes svar. Men snälla mamma sa jag vi är.ju adopterade och du vet att de lagligt är att jämställa med som om vi vore era egna barn. Jo hon visste nog men det var hennes stora rädsla.

 Jag vill gärna ta med dej på en tidsresa till 1800 talet. För de känns som om de var då jag växte upp men jag ska ta de nästa gång. Ville säja något om det fantastiska fotot då droppen träffar vattenytan. Hoppas att den syns ordentligt. Ville säja att de ofta stormati mitt liv och runt mej. Men jag har ofta mediterat runt.de fenomen när droppen träffar vattenytan och försvinner ner i vattnet. Kvar blir en liten krusning men till sist ingenting. Så tror jag att det är med våra liv på jorden. Jag tror att vi lever vidare i en annan högre dimension.men vi kanske inte ska tillskriva vår betydelse här på jorden alltför stor betydelse. Så länge nån finns som minns mej så länge finns jag kvar. Så länge jag har några anhöriga att följa från andra sidan så länge kan du se mej som en krusning när droppen träffar vattenytan. Sen försvinner jag liksom vattendropparna in i det eviga till olika uppgifter. Ha de gott tills vi hörs .