anmrkningsvärt är att jag som fick en så tidig och dramatisk födelse ändå fick börja skolan vid fem års ålder. Min bror , min allra bästa kompis och enda vän var sexton månader äldre än mej och skulle börja ettan. Jag var helt förtvivlad och bara grät. Så blev de till  sist bestämt att vi fick börja samtidigt. Mina resultat i skolan var så ledningen ville att jag skulle gå direkt från tvåan till  fyran. Något som mina föräldrar satte sej emot då dom trodde att de kunde bli problem längre fram.                         Jag ska ge dej en bild av hur skolhuset var där jag gick mitt första år

 De får tom mej att undra om jag är född på 18 hundratalet men sanningen är att jag började 1960!! Först har vi Skolvägen. Skolskjuts fick man om Skolvägen var längre än 5* km. När vi genade blev de exakt  5 km. Det blev att traska en mil om dagen. Över leriga åkrar, stenmurar och gärdesgårdar. På vintern var inte en enda bit av vägen uppskattad                         så till själva skolan. De fanns tre hus. Först ett litet där försteklassarna höll till. Så ytterligare ett mindre för åk tre. Sen var de den skrämmande " storskolan där åk fyra till fem huserade. Fröken var tidigt uppe på morron för att tända den kamin som skulle värma upp  hela skolhuset. Ofta blev de inte varmt förrän vi skulle börja vår vandring  hem igen. Någonstans att hänga ytterkläderna fanns inte. Dom fick vi mnåtni ha hängande på stolsryggarna.än i dag känner jag illamående vid lukten av våra yllekläder. Vatten fanns heller inte indraget. I farstun, där vi kom in stod en hink vatten med en enda skopa i. Ur denna skopa fick alla elever stilla sin törst. På vintern var de en ganska tjock isskorpa i vattenhinken. De första vi gjorde på morron när vi kom var att knacka hål i isen så vi kunde släcka törsten efter den jobbiga promenaden.                                                 Jag vet inte hur många år mamma hade gått i skolan.  Gissningsvis fyra år. Hon var den som var begåvad och försökte sköta familjens ekonomi.        Pappa sa en gång att " utan mamma hade han fortfarande suttit kvar på ässja med utedass). Det var ett mkt fint erkännande för att komma från min tystlåtne far. Sant var de oxå.