Jag vill knyta an där jag slutade i går. Titeln på mitt inlägg är omöjlig att förstå så låt mej förklara. De lilla torp där jag frambringade mina lyckligaste år som barn hette just ÄSSJA. Från början lydde det under en stor herrgård som hette Ingared. Mina farföräldrar friköpte det. Ingared var en stor gård som även födde upp tävlingshästar

De var min fars arbetsplats och jag älskade att följa med pappa på lördagarna och utfodra dom. Stora svarta blanka, lite stampande och otåliga minns jag dom. Dom ingav respekt men jag var inte ett dugg rädd för dom

                De var en av hästarna som pappa förbjöd mej att gå in till eftersom han kunde vara ilsken å stökig. Jag var kanske i fyra, femårsåldern för detta är ett av mina tidigare minnen. Jag hade totalt glömt vad pappa sagt om den ilskna hästen.han var så vacker. Svart, glänsande, vältränad med muskler som spelade när han rörde sej. 

Jag gick in i spiltan, stod under hästens hals och matade honom. När pappa fick syn på mej tog han utan ett ord tag i mej å lyfte ut mej ur spiltan. ( Jag ska återkomma till min pappa senare men han var inte mycket inte mycket för att prata ) den här händelsen återvände han ofta till å berättade om sin rädsla att hästen skulle sparka ihjäl mej

      Jag vill byta ämne lite. Jag är alltså född i Göteborg. Adopterad och tillbringade mina första tolv år i en by mellan Göteborg och Alingsås . Byn hette hemsjö och var en ren jordbruksbygd. Min pappa var född på ässja å bodde där större delen av sitt liv.                                               Brorsan och jag hade ingen aning om vilken uppmärksamhet vi väckte i den lilla byn där man inte hade mycket till övers för folk som kom utifrån. Min mamma blev heller aldrig riktigt ",godkänd " trots att hon bott där i många år. De hände inte mycket i en så liten by som hemsjö..vår ankomst satte fart på tungorna. Vilka i all världen var vi å var hade britten å Kalle fått tag i oss??          Svart håriga var vi och en del sa att vi var romer men använde ett fulare uttryckman föreslog att mamma kanske fött oss lite i skymundan. Min mamma som aldrig blev svaret skyldig sa : men då får ni hålla med om att jag gjort en fantastisk bedrift som bott.hör i så många år å träffat flera av er varje dag samtidigt som jag lyckats bära  å föda två barn utan att nån märkt nåt !!                                 .men vi hade ingen chans brorsan och jag vi var och förblev annorlunda

 Jag vill knyta an där jag slutade i går. Titeln på mitt inlägg är omöjlig att förstå så låt mej förklara. De lilla torp där jag frambringade mina lyckligaste år som barn hette just ÄSSJA. Från början lydde det under en stor herrgård som hette Ingared. Mina farföräldrar friköpte det. Ingared var en stor gård som även födde upp tävlingshästar

De var min fars arbetsplats och jag älskade att följa med pappa på lördagarna och utfodra dom. Stora svarta blanka, lite stampande och otåliga minns jag dom. Dom ingav respekt men jag var inte ett dugg rädd för dom

                De var en av hästarna som pappa förbjöd mej att gå in till eftersom han kunde vara ilsken å stökig. Jag var kanske i fyra, femårsåldern för detta är ett av mina tidigare minnen. Jag hade totalt glömt vad pappa sagt om den ilskna hästen.han var så vacker. Svart, glänsande, vältränad med muskler som spelade när han rörde sej. 

Jag gick in i spiltan, stod under hästens hals och matade honom. När pappa fick syn på mej tog han utan ett ord tag i mej å lyfte ut mej ur spiltan. ( Jag ska återkomma till min pappa senare men han var inte mycket inte mycket för att prata ) den här händelsen återvände han ofta till å berättade om sin rädsla att hästen skulle sparka ihjäl mej

      Jag vill byta ämne lite. Jag är alltså född i Göteborg. Adopterad och tillbringade mina första tolv år i en by mellan Göteborg och Alingsås . Byn hette hemsjö och var en ren jordbruksbygd. Min pappa var född på ässja å bodde där större delen av sitt liv.                                               Brorsan och jag hade ingen aning om vilken uppmärksamhet vi väckte i den lilla byn där man inte hade mycket till övers för folk som kom utifrån. Min mamma blev heller aldrig riktigt ",godkänd " trots att hon bott där i många år. De hände inte mycket i en så liten by som hemsjö..vår ankomst satte fart på tungorna. Vilka i all världen var vi å var hade britten å Kalle fått tag i oss??          Svart håriga var vi och en del sa att vi var romer men använde ett fulare uttryckman föreslog att mamma kanske fött oss lite i skymundan. Min mamma som aldrig blev svaret skyldig sa : men då får ni hålla med om att jag gjort en fantastisk bedrift som bott.hör i så många år å träffat flera av er varje dag samtidigt som jag lyckats bära  å föda två barn utan att nån märkt nåt !!                                 .men vi hade ingen chans brorsan och jag vi var och förblev annorlunda