jag hade tänkt vara uppe å småpyssla med lite av varje i dag. Men jag känner mej rejält risig och har feber. Det var en författare som uttryckte sej så här om att vara författare :" skrivandets underbara helvete ". Så är det. De är inte så att orden står glasklara i skallen färdiga att användas. Det är att fundera fram och tillbaka och vilka ord som passar bäst i sammanhanget. MEN HERREGUD VAD JAG ÄLSKAR ATT SKRIVA.  Tillbaka till rubriken. Varje lördag så långt jag kunde minnas kom en svart hår igen kvinna och hennes man och hälsade på. Hennes hår var glänsande svart å uppsatt i en snygg frisyr. Hon bar vackra smycken. Det klirrade från armbanden när hon rörde på händerna. Jag var lite avundsjuk på allt de vackra som .hon representerade men tänkte i samma stund : undrar om nån har talat om för henne att hon måste brinna i helvetet för att hon måste brinna i helvetet för att hon röker och älskar de som hör världen till. ?? Tidigt blev vi matade med allt som var synd. De var i princip allt som var vackert, allt man blev glad av. Vi skulle vända oss från de världsliga, det jordiska och bara ha blicken riktad mot himlen. Denvar där, efter vår död vi skulle belönas. Ju mer vi fick lida för vår tro desto större belöning. De var inte lätt för en liten tjej runt fem som just börjat leva att förstå allt detta. Tanten satt mest med mamma å pappa å pratade och fikade. Men vi fick alltid fina presenter. Jag minns speciellt en lastbil med drickbackar som man kunde ta av och på.                                           Jag funderade inte så mycket på vem hon var. De var annorlunda för min bror. Han är av naturen en person som funderar mycket och bär det mesta inom sej. Han stod länge framför spegeln och tittade tyst så gick han till dörren in till finrummet där dom vuxna satt och pratade sen tillbaka till spegeln igen tyst mumlade han " vad tanten och jag är lika. Jag tror vi är släkt ". " Nä, sa jag, hur skulle vi kunna vara de ".                              Han hade bott med henne, vår biologiska mamma sina första två år och jag är säker på att han hade minnen eller nåt liknande därifrån annars skulle han inte reagera som han gjorde. Vår mamma, för naturligtvis var de hon tillbringade sina besök mest tillsammans med våra föräldrar. Forskarna säjer att vi har våra första minnen först vid tre till fyra år men han var till skillnad från mej ett kärleksbarn och hade bott med henne i två år.

Klart att nv situationen var jobbig för henne. Hon skulle hälsa på men inte röja vem hon var . Dom hade kommit överens om att berätta sanningen tillsammans när vi var lite äldre. Den som alltid kom med vidöppen famn var hennes man. Han älskade oss verkligen.långt ner på vägen såg vi honom komma springande med armarna utsträckta. Vi sprang in i hans vidöppna famn åbhanbslöt armarna om oss . Kärlek utan krav. Kärlek för kärleks skull. Så som de borde vara även bland vuxna