Kanske tycker du att jag uppehåller mej väl mycke vid min barndom men det är nödvändigt för att få en helhetsbild. Ett av mina allra första minnen från ässja är att vi sitter runt middagsbordet och äter tunnpanmkaka. Jag kunde bara inte få ner dom om dom var bara lite brända imkanten. De är säkert många som känner igen sej i de. Jag såg hur papps blev alldeles stel i hela kroppen. Vit fradga syntes i mungiporna och ögonen vändes så att vittna kom utåt. Han påminde mycket om den kända målningen av August Strindberg när han har schizofreni. Här möter vi upp all mat röt han med hög å myndig röst. Jag blev så rädd så jag började oxå skaka. Mamma sa inte ett ljud, tog bara den brända pannkakan, kastade den i soppåsen och la.på en ny. 

Dessa utbrott kom att prägla hela min uppväxt. I grunden var pappa mycket snäll. Kanske tillbakadragen.jsg tror att han hade en mycket låg självkänsla. Han var som jag tidigare nämnt född och uppväxt på ässja. Hans mamma hängde sej nånstans i skogen runt ässja när pappa var två år och han fick en styvmor. Elaka tungor sa att han inte var " som alla andra". Det värsta med dom här utbrotten var att dom kom inte när dom rimligtvis borde göra de. Ta som exempel : pappa hade en fin Volvo Amazon som han var lmkt stolt över. Min bror skulle.låna den och skjutsa hem en kompis, körde för fort i rullgrus, fick sladd och hela bilen var bara skrot. Polisen som ringde sa till pappa att de enda du.kan använda på den bilen är däcken. Då kunde de rimligen vara plats för ett utbrott men när då. Pappa var bara glad att ingen var skadad. Nä, de otäcka, de som gjorde att jag alltid gick med axlarna hårt spända uppe vid öronen - de var att utbrotten kom när man minst anade de. Orsaker kunde vara att jag satte mej vid fel stol, bredde för mycket smör på mackan eller tog för mycket pålägg. De hindrade oss att ta med några kompisar hem å min moster som ofta var hos oss blev så rädd varje gång detta hände att hon sprang ner i källaren och gömde sej. Jag återkommer mer till dessa utbrott å pappa som person vid senare tillfälle. Pappa var så mycket mer. När det gällde kunskapen om naturen tror jag det är svårt att hitta hans överman. Innan vi hade bil brukade mamma iibland någon helg packa picknickkotgrn, ta med oss en filt å slånläger i gröngräset ett litet stycke bort. De pappa inte kunde om naturen var kanske inte värt att kunna. Han kunde genom att se var på himlen solen stod säja exakt hur mycket klockan var och de stämde precis.                      Fågelsången sa honom direkt vilken fågel det var.                Synd att jag inte tog till vara den kunskapen.

Kanske tycker du att jag uppehåller mej väl mycke vid min barndom men det är nödvändigt för att få en helhetsbild. Ett av mina allra första minnen från ässja är att vi sitter runt middagsbordet och äter tunnpanmkaka. Jag kunde bara inte få ner dom om dom var bara lite brända imkanten. De är säkert många som känner igen sej i de. Jag såg hur papps blev alldeles stel i hela kroppen. Vit fradga syntes i mungiporna och ögonen vändes så att vittna kom utåt. Han påminde mycket om den kända målningen av August Strindberg när han har schizofreni. Här möter vi upp all mat röt han med hög å myndig röst. Jag blev så rädd så jag började oxå skaka. Mamma sa inte ett ljud, tog bara den brända pannkakan, kastade den i soppåsen och la.på en ny. 

Dessa utbrott kom att prägla hela min uppväxt. I grunden var pappa mycket snäll. Kanske tillbakadragen.jsg tror att han hade en mycket låg självkänsla. Han var som jag tidigare nämnt född och uppväxt på ässja. Hans mamma hängde sej nånstans i skogen runt ässja när pappa var två år och han fick en styvmor. Elaka tungor sa att han inte var " som alla andra". Det värsta med dom här utbrotten var att dom kom inte när dom rimligtvis borde göra de. Ta som exempel : pappa hade en fin Volvo Amazon som han var lmkt stolt över. Min bror skulle.låna den och skjutsa hem en kompis, körde för fort i rullgrus, fick sladd och hela bilen var bara skrot. Polisen som ringde sa till pappa att de enda du.kan använda på den bilen är däcken. Då kunde de rimligen vara plats för ett utbrott men när då. Pappa var bara glad att ingen var skadad. Nä, de otäcka, de som gjorde att jag alltid gick med axlarna hårt spända uppe vid öronen - de var att utbrotten kom när man minst anade de. Orsaker kunde vara att jag satte mej vid fel stol, bredde för mycket smör på mackan eller tog för mycket pålägg. De hindrade oss att ta med några kompisar hem å min moster som ofta var hos oss blev så rädd varje gång detta hände att hon sprang ner i källaren och gömde sej. Jag återkommer mer till dessa utbrott å pappa som person vid senare tillfälle. Pappa var så mycket mer. När det gällde kunskapen om naturen tror jag det är svårt att hitta hans överman. Innan vi hade bil brukade mamma iibland någon helg packa picknickkotgrn, ta med oss en filt å slånläger i gröngräset ett litet stycke bort. De pappa inte kunde om naturen var kanske inte värt att kunna. Han kunde genom att se var på himlen solen stod säja exakt hur mycket klockan var och de stämde precis.                      Fågelsången sa honom direkt vilken fågel det var.                Synd att jag inte tog till vara den kunskapen.

Kanske tycker du att jag uppehåller mej väl mycke vid min barndom men det är nödvändigt för att få en helhetsbild. Ett av mina allra första minnen från ässja är att vi sitter runt middagsbordet och äter tunnpanmkaka. Jag kunde bara inte få ner dom om dom var bara lite brända imkanten. De är säkert många som känner igen sej i de. Jag såg hur papps blev alldeles stel i hela kroppen. Vit fradga syntes i mungiporna och ögonen vändes så att vittna kom utåt. Han påminde mycket om den kända målningen av August Strindberg när han har schizofreni. Här möter vi upp all mat röt han med hög å myndig röst. Jag blev så rädd så jag började oxå skaka. Mamma sa inte ett ljud, tog bara den brända pannkakan, kastade den i soppåsen och la.på en ny. 

Dessa utbrott kom att prägla hela min uppväxt. I grunden var pappa mycket snäll. Kanske tillbakadragen.jsg tror att han hade en mycket låg självkänsla. Han var som jag tidigare nämnt född och uppväxt på ässja. Hans mamma hängde sej nånstans i skogen runt ässja när pappa var två år och han fick en styvmor. Elaka tungor sa att han inte var " som alla andra". Det värsta med dom här utbrotten var att dom kom inte när dom rimligtvis borde göra de. Ta som exempel : pappa hade en fin Volvo Amazon som han var lmkt stolt över. Min bror skulle.låna den och skjutsa hem en kompis, körde för fort i rullgrus, fick sladd och hela bilen var bara skrot. Polisen som ringde sa till pappa att de enda du.kan använda på den bilen är däcken. Då kunde de rimligen vara plats för ett utbrott men när då. Pappa var bara glad att ingen var skadad. Nä, de otäcka, de som gjorde att jag alltid gick med axlarna hårt spända uppe vid öronen - de var att utbrotten kom när man minst anade de. Orsaker kunde vara att jag satte mej vid fel stol, bredde för mycket smör på mackan eller tog för mycket pålägg. De hindrade oss att ta med några kompisar hem å min moster som ofta var hos oss blev så rädd varje gång detta hände att hon sprang ner i källaren och gömde sej. Jag återkommer mer till dessa utbrott å pappa som person vid senare tillfälle. Pappa var så mycket mer. När det gällde kunskapen om naturen tror jag det är svårt att hitta hans överman. Innan vi hade bil brukade mamma iibland någon helg packa picknickkotgrn, ta med oss en filt å slånläger i gröngräset ett litet stycke bort. De pappa inte kunde om naturen var kanske inte värt att kunna. Han kunde genom att se var på himlen solen stod säja exakt hur mycket klockan var och de stämde precis.                      Fågelsången sa honom direkt vilken fågel det var.                Synd att jag inte tog till vara den kunskapen.