När nian varslut hade jag inget avgångsbetyg i ett enda ämne de var svarta streck i varje ämne. Så fruktansvärt misslyckad jag kände mej. Gick upp på mitt rum å grät så hela kroppen skakade. Mamma hade gjort tårta å sa ja nu slipper du äntligen de eländet. Jag förstår att hon ville stödja och uppmuntra mej. Mina föräldrar försökte visa kärlek men på något sätt missade deras försök målet .Som tex de med läderstövlar är. Jag berättade en gång för mamma att jag önskade mej ett par läderstövlar med klack och högt skaft. Jag tänkte de har vi inte råd med. En dag riktigt strålade mamma när hon sa : nu har du äntligen fått ett par läderstövlar precis som du önskat. Tanten som sydde mina kläder hade köpt dom åt mej. Ivriga fingrar slet å drog i snöre och papper och där låg dom då äntligen !! Men vad var de jag hade fått !!?? Ett par tantstövlar med korta, vida skaft !! Jag som hela mitt liv fostrats till att undertrycka min besvikelse å säja " tack så jättemycket. Precis vad jag önskat mej. I skolan gick dom under benämningen " kärring stövlarna ," jag hade dom tills dom slitits ut. Prima läder varar ibland alltför länge.           

 Här ser vi hur kärlek blandat med okunskap kan slå så fel. Mina föräldrar visste inte ens att de fanns nåt som gick under benämningen tonår. Kärleken fanns å viljan att ge mej den jag ville ha.

De är svårt att plocka ihop ett liv av trasiga spegeöbitar när.så många av bitarna var stora frågetecken för mej. Jag hade tex aldrig varit på bio för de var synd. Inte heller dansat på en vanlig skoldans för de var oxå synd.

.jag fattar inte än i dag var jag fick modet ifrån att efter skolans avslutning vid sexton år bestämma mej för att flytta fyrtio mil hemifrån och klara mej själv. Min tanke var att aldrig mer flytta hem igen. Ett löfte jag höll. Herregud vad jag längtade hem men aldrig i livet att jag skulle erkänna de för.nån jag mobbade stenhårt på att skaffa mej ett liv och jobba emot alla rädslor min uppfostran gett mej.de var svårare än vad jag i min vildaste fantasi kunnat föreställa mej å min ångest frekvens låg på högsta tänkbara nivå. På gott och ont har jag alltid varit envis och när jag stått framför ett hinder har jag alltid sagt till mej själv å gör fortfarande. De vore ju illa att gå miste om en möjlighet så jag blundar å hoppar. Antingen landar jag på fötterna å då är jag en upplevelse rikare eller oxå går de åt helvete. Jag använder fortfarande samma metod och det märkliga är att varje gång har jag landat på fötterna. Visst har oxå jag gjort mina vurpor och fel annars vore jag inte människa. Men detta att jag alltid landat på fötterna när jag utmanar mina rädslor talar inte för att jag är någon slags övermänsklig iska med speciella krafter utan de visar hur lätt vi människor har att förstora upp våra rädslor å ge dom enorma proportioner. Varje gång jag vunnit en utmaning har jag känt min självkänsla växa.       När jag flyttade hemifrån hade jag lite barnsligt men utifrån min jppväxt inte konstiga uppväxt oxå bestämt mej för att synda så fort och så mycket som möjligt. Starkt egen tmigen för det tog många år innan jag kunde släppa synd och straffteorierna. Jag slutar med att berätta en både rolig och lite rörande händelse. En dag hade jag bestämt mej för att börja synda. Jag gick till affären och köpte två öl ( de här var innan de fanns någon åldersgräns för i köp av öl ) väl inne i affären sneglade jag .ej över ryggen för att se om mamma eller djävulen skulle stå där men de var som tur var tomt. ,) Köpte mina två öl å satte mej på en bänk å drack mina öl i det vackra vårvädret. Efteråt kände jag mej nöjd med mej själv som för första gången i mitt liv vågar göra något förbjudet. Ha de bra och var rädda om er.