De är skrämmande hur min vardag krymper.Den sista tiden har de gått utför med snabba steg med min KOL. Jag är så förtvivlat trött. En trötthet som inte går att sova bort. Jag har massvis med sprayer å en inhalator men jag fårsämre å sämre effekt. Hela tiden känner  jag hur tårarna bränner bakom ögonlocken. De är verkligen så tungt.jag är inte rädd för att dö de är vägen dit  som blir tyngre å tyngre. Jag längtar faktiskt efter att de ska ta slut. Bara att prata eller klä på mej så tar den lilla luft jag har slut. Jag tror att vi lever vidare i en annan form efter döden å de känns lite spännade att få vara med om de. Jag tror inte på Hudson person. För mej är Gud ljudet å kärleken. Ingen levande varelse vet hur de är på andra sidan.De är hela tiden antaganden för våra mänskliga hjärnor är begränsade men en dag ska vi få se och förstå. Vi kommer oxå att kunna följa våra nära å dom vi älskar på jorden ,De händer att jag längtar dit