Hej alla mina vänner. I dag hade jag tänkt fortsätta berättelsen om min uppväxt men jag vill göra ett litet avhopp. Min önskan var att skapa något vackert  du kunde bära med dej som en känsla av stöd. Glädje

 Något som skulle göra din själ lycklig. Som du.kunde spara som något vackert att ta fram å känna glädje av i dagar fyllda av.gråhet Men aldrig har jag känt mej så tom på precis allting som i dag. Sitter här ensam i min nystädade lägenhet med alla ljus tända. De är vackert  som de brukar vara i juletid men de känns som om ingenting längre spelar nån roll. Som om jag fyllt min uppgift. Hur jag än försöker hålla de borta för varje dag mej ett steg närmare döden.,De skrämmer mej inte, döden alltså. Ibland längtar jag dit. , Jag tror fullt å fast att vi lever vidare i någon form på andra sidan och att vi kan följa våra kära på jorden. Jag tror på gud men inte som en bestämd man med vitt skägg och  läppstift

Är inte ens säker på att han är något materia utan snarare ett nm starkt ljus av äkta kärlek. Ett så starkt ljus att våra människoögon  inte skulle kunna se in i de utan att ta skada.

                  Eftersom jag vuxit upp i ett fanatiskt religiöst hem där jag.hotats och skrämts halvt ihjäl för jävulen och för helvetet har jag tvingats göra om i princip allting jag matades med ( kommer till de senare i min berättelse ),så tror jag inte på något helvete därmed inte på jävulen. Jag tror att om de finns något helvete så är de våra samvetskval över dom människor vi gjort illa som plågar oss under livet. Vet därför inte om jag har rätt att kalla mej kristen. De bekymrar inte mej, kanske andra. För varje dag som går blir jag allt tröttare, orkar mindre och mindre får allt jobbigare att andas. 

Nu önskar jag bara att kroppen ska ge upp. Jag längtar mer och mer till andra sidan där allt är ljus och badar i kärlek. Där mina ryggsmärtor som plågar mej dygnet runt. Som håller mej vaken på nätterna , som hindrar mej från att ändra ställning någon enda gång under natten och där mina andmingsbesvär som ibland känns som jag ska kvävas för alltid är borta. Klandra mej inte för att jag längtar efter befrielse från min kropp som blivit ett fängelse

När jag var frisk ägnade jag inte sånt här en tanke. De är så de ska vara då har vi så mycke annat att uppleva.i blomman av vårt liv

 Så mycke att uträtta . I ärlighetens namn måste jag ändå tycka att jag kunde fått några år till..

 Men så är de nog alltid.

 inte om jah