friaassociationerfranminvarld

Senaste inläggen

Av Annika Sjödin - 12 augusti 2019 00:25

De är så jag tänker på de som från börja  var tänkt som en slags.berättelse om mitt liv. Så enkelt blev de nu inte

.Aktuella känslor gör sej påminda och förskjuter dagboken

Den som jag så strategiskt å snyggt målat upp i mitt inre.              De är ett liv som lever samtidigt med vårt.andra och ibland ställer de till förtret för oss

 Man kan kalla tankevärlden för känslovärlden

 Då blir de. Svårare, mer konfliktfyllt att leva . Aldrig hade jag.kunnat tänka.mej slutet på livet så här !! Jag ville som alla andra jag mött få dö med värdighet. Var har du nm nu din gud , säjer en del retsamt, skulle inte han skydda å bevara dej från att behöva dö i fruktansvärda smärtor

Ett  ord dyker upp i mitt inre  de är Noa. Du.har säkert hörtbisan om gubben noa, gubben noa osv

Men de finns en fantastisk berättelse i Bibeln i.gamla testamentet som hette Noa..han var.enfattig.man så sej.älska gud.mer än allt.annat

 Fortsätter min berättelse om noa  nästa..gång

         Den hät veckan ska jag på två undersökningar dom som visar om jag behöver göra en sk kranskärlsröntgen

Mb Värst.av allt.är att jag på fredag ska göra en CT skalle.för att utesluta en hjärntumör. Har på sista tiden fått flera oroande symtom.  Synstörningar,. hallucinationer

Snälla du  min vän

Läs mina rader å.ge feedback

Jag är så rädd




Mb












































.






























































Av Annika Sjödin - 4 augusti 2019 19:23

De finns hur mycke som helst att berätta så de blir bara små klipp. Jag minns att jag berättat lite från min tid från en kristen folkhögskola. Jag sökte dit för att läsa upp gymnasiekompetens. Hade ju inga avgångsbetyg  från nian

Här bodde lärare och elever tillsammans inom skolans område. De var.oxå här jag för första gången i mitt liv.fick mina första vänner. Av.studierna blev väl inte mycket. Jag hade ju ingen studievana. Om jag läst en timma en k BBC äll tyckte jag att jag gjort de bra men de var fullt av spex å upptåg. En kväll frågade några kompisar om jag ville följa med på någon restaurang. Självklart, så jag. Jag kontrollerade noga de andras beteende. Ville inte avslöja för nån att de var de första restaurang besöket i mitt liv

             Jag fick mitt livs chock när de andra beställde in nm vin till maten. Ville inte vara sämre än de andra så jag drack oxå ett glas vin . När vi.kom hem kände jag ett starkt behov av en ensam promenad. Jag kände mej förvirrad å lurad. Varför hade ingen lärt mej den här möjligheten att leva och ändå vara kristen. En stark ilska mot mina föräldrar steg upp. Vad.mer hade dom undanhållit mej ,?hade jag blivit mobbad å slagen helt i onödan. Var den synd å straffteori dom ständigt matade min hjärna med varit ett falskspel ??


.










Av Annika Sjödin - 29 juli 2019 23:24

Aldrig tidigare har jag tänkt så mycke på tiden som nu. Saker var  lätta att skjuta undan med BBC frasen " de gör jag sen ". Nu är jag inte säker på att de blir.nåt sen. Närnjag var yngre var de självklart att jag hade all td i världen. De är riktigt. De är så de ska vara. Nu har min KOL å hela mitt allmäntillstånd på bara några månader blivit hastigt mycke sämre. Därtill en fraktur i foten å ett gips som går nästan upp till knät. Jag orkar helt enkelt inte gå.                                  Min dotter med familj har flyttat ,25 mil BBC härifrån. De är bra. Dom måste leva sina egna liv men de känns som en strtng sten sojag fått att bära. Jag tror inte vi kommer att ses igen. De är så verkligheten ter sej för mej

 Jag blir.väldgt ensam.                                              Jag hoppar lite i mina minnen

.jag gick min grundutbildning och även min vidareutbildning på akademiska sjukhuset i Uppsala. De var verkligen ett priviligierium att få gå på ett universitetssjukhus. Vi fick.se mycke som msan nm aldrig fårbse vid de mindre orterna. Jag vill berätta om en operation jag aldrig ska glömma

zDE kallar jag kirurgi !! Som en del vet har vi tre ben i örat som är nödvändiga för vår hörsel. Dom heter Hammaren, Städet och Stigbygeln

.framför oss hade vi.en patient som var döv från födseln för att dessa mikroskopiskt små ben var deformerade. 

En plastikkirurg sätt med mycke starka förstoringsglas och tillverkade dessa små ben. Sedan skulle dom placera inexakt rätt läge. De var en nästan andlig känsla att få vara med när nvår.patient för första gången i sitt liv kunde höra ett ord uttalas. Jag har massor av.exempel jag skulle kunna berätta om. Ska ta ett till. Det är.när ett spädbarn föds med en matsttupe som slutar böint. Dvs den går inte ända ner till magsäcken

 Dessa barn kan inte tillgodogöra sej.någon näring

 De dom får i.sej.kommer upå igen. De är bråttom. Dom små myfödingarna kommer med helikopter å landar på helikopterplattan på taket till sjukhuset. Kirurgen tar en bit av tunntarmen. Vänder den upp och ner för att få vågrörelserna att gå åt rätt håll. Finns många exempel på fin kirurgi. Bästa gång tänkte. Jag berätta lite av.mina erfarenheter från att bo i en studentstad.

           Nu sveper ångesten in mej i sitt skynke. I dag kände jag för första gången lust att riva.ut alltmplrsöin ut skåpen å stampa sönder de

 Jag upphör aldrig.att förvånas över mej själv.










Inga





Av Annika Sjödin - 25 juli 2019 18:40

Tänkte egentligen fortsätta berättelsen om mitt liv. De får vänta för jag vill gärna berätta om en sak som engagerat mej helt å fullt. Jag har i dag publicerat en artikel om afghanska barns öde i Sverige å migrationsverket sätt att köra över sina egna lagar. Jag skäms över att vara svensk !! Empatin i vårt land är totalt borta. VAD ÄR DE SOM HÄNDER MED SVENSKARNA ??  För bara några år sedan var mentaliteten en annan. På så kort tid har vi blivit så egotrippade så jag tror inte de är sant. Nu släpps böcker efter böcker om hur vi självförverkligar oss själva. I princip handlar dom alla om samma sak. Förenklat att satsa på att tillfredsställa dej själv så blir du lycklig. Jag vet ett mycke bättre sätt att tillfredsställa sina egna behov av att känna tillfredsställelse med sej själv. En känsla av tillfredsställelse som går på djupet. ATT ENGAGERA SEJ I ATT HJÄLPA ANDRA just nu engagerar jag mej i dom afghanska barnens situation i Sverige å migrationsverkets sätt att helt strunta i sina egna lagar. De politiska läget i Afghanistan är mycke spänt. De pågår krig för fullt. Kvinnornas ställning är så bedrövlig  att de är svårt att ta in. Dom är helt i männens makt och saknar allt egenvärde. Arrangerade äktenskap med elvaåriga brudar !! Att äga och misshandla sin hustru är inte bara tillåtet de uppmuntras eftersom kvinnan själv inte inser sitt eget bästa.                                Nu kommer jag till de jag EGENTLIGEN VILL BELYSA

 DOM AFGHANSKA BARNENS BEHANDLING I SVERIGE. Dom är totalt rättslösa. Migrationsverket vill BM skicka hem dom men dom får inte komma in i Afghanistan utan någon som går i borgen för dom

. Helst en man . Eller ett barnhem som tar emot dom. De står i lagen att de är migrationsverkets skyldighet att ordna upp detta. I STÄLLET LÄGGER DOM DETTA PÅ BARNEN !! BARNEN SKA SJÄLVA ORDNA MED NÅGON SOM TAR EMOTVDOM I HEMLANDET!! En totalt omöjligt uppgift för ett barn . Migrationsverket gör fortfarande INGENTING!! FORTSÄTTER MED ARMARNA I KORS LUGNT ATT BRYTA MOT LAGEN OCH VÄNTAR PÅ ATT BARNEN SKA BLI 18 ÅR SÅ DOM KAN UTVISAS ENLIGT DEN LAG SOM GÄLLER FÖR VUXNA !! Hänger du med ?? Flera av dessa redan traumatiserade barn har hunnit bo i Sverige i flera år innan dom fyller arton år!! Här i Sverige är dom totalt.rättslösa ingen skolgång. Inga personnummer vilket oxå betyder att dom inte heller får någon hjälp av vården. Dom finns helt.enkelt inte. DETTA ÄR BARN SOM DINA.OCH MINA

.HA DE I ÅTANKE och engagera dej i detta. Jag tycker att sveriges bemötande av dessa barn går att likna vid Hitlers behandling mot judar, handikappade och sjuka






















Av Annika Sjödin - 19 juli 2019 18:19

Jag hoppas kunna hinna å orka berätta vad de till sist blev av mitt liv. I andras ögon kanske inget märkvärdigt men utifrån min utgångspunkt något fantastiskt. Jag avslöjar slutet att jag läste till anestesisjuksköterska

 En av de tuffaste utbildningar vi har som sjuksköterskor. Allt jag gjort har jag satsat på att göra bäst. När jag läste min vidareutbildning var de en tjej och jag som tävlade om att bli bäst. Vi satt nm uppe på nätterna och läste. En känna kaffe och en burk koffeintabletter höll oss vakna tills vi skakade av koffein.jag gjorde de. Jag gick ut som kursetta !! Kan du förstå vilken revanch jag kände mot alla dom som spottat på mej och hånat mej. Mest stolt är jag över att jag blev författare. Jag ska berätta mer ingående om de senare. Jag började sitta uppe på nätterna och skriva på min självbiografi. De svåraste. Var att mina föräldrar fortfarande levde nm och jag visste att jag skulle göra dom illa. De allra svåraste utelämnade jag dock. De går inte att skriva halvhjärtat. När jag kommit en bit på väg tänkte jag visa de för en bekant som var författare för att få höra hans omdöme

 Om de var nån mening att jag fortsatte eller om jag skulle elda upp n skräpet. Han sa ," Du.har inte gått på en enda svensk lektion. Du vet inte vad ett verb eller substantiv är men du skriver som en gud !! Du har språket inom dej". Så småningom fick jag boken utgiven på förlag och nm fick fina recensioner i alla svenska dagstidningar. De blev en teaterpjäs mmm.senare . De är mycke svårt för en debutant att få ut en bok på förlag men jag fick de. Nu kan vem som helst betala tryckkostnaderna för sin bok å sälja sitt alster till bokhandlare mm. De kallar inte jag författare. När jag nått så långt med mitt liv var jag nöjd. Jag hade bevisat för.mej själv att jag dög. Men jag har mycke att berätta på vägen dit.                                                                     Nu till min titel. De fanns för flera år sedan en bok som blev.mycke posittivt bemött. Den hette "var positiv lev lycklig". Vilka floskler!! Många hävdar fortfarande att de är så. Nog tycker jag att jag bemött de mesta i livet med en positiv syn.om titeln på boken stämmer är de mitt eget fel att jag är dödssjuk och har svårt att känna mej lycklig i nuvarande läge. Med KOL följer en stark trötthet som lägger sej som en ridå över de mesta.  Kommer därtill frakturen i mitt nästan förlamade vänsterben. Jag kan av egen styrka lyfta de en cm från underlaget å nu har jag fått ett tungt gips på och en gipssko som förlänger benet minst tio centimeter. De gör de nästan omöjligt att gå. Och min förut förstörda rygg blir sned och.mycke ond. Ibland tror jag att jävulen leker hasard  med mej men jag har sagt att de ska vi nog bli två om !! Ha de gott å var rädda om varann


Av Annika Sjödin - 13 juli 2019 19:15

Vaknade för nån vecka sen med en fruktansvärd smärta i min högra fot. Till sist kunde jag bara belasta på utsidan av foten. De går väl över tänkte jag som jag brukar göra när nån sjukdom drabbar  mej. Som sjuksköterska har jag blivit mycket mån om andras hälsa men lite väl nonchalant om min egen. De är nog ett karaktärsdrag hos mej å jag kan inte tänka mej att de går att ändra men hellre ha de som jag har de än att som en del andra inom vården som drabbas av hypokondri. Då betyder ju högre kunskap desto större lidande. De måste vara ett helvete å är inte ovanligt

 Nåja för ca en halv vecka sen vaknade jag med 41hraderbi temp å insåg att jag måste kontakta hälsocentralen. När jag var där med min höga feber som visade sej vara en njurbäckeninfölammation tog jag upp de omöjliga med att belasta foten.pga mitt nedsatta immunförsvar har jag haft många fistlar, bölder å varhärdar i både händer men den härbsåg iaf helt normal ut. Normal färg, ingen rodnad eller värme ökning men när dr klämde ngjorde de rejlt ont. Det beslutades att foten skulle röntgas akut. Jag fick veta att jag skulle upp på ortopedakuten. Där gipsade man å jag åkte hem.denbestämdes att jag ska ha gipset i 6 veckor. Så många gånger som jag ramlatbhär hemma pga dålig balans å aldrig brutit mej så smäller foten av utan orsak. De har jag inte föreställt mej. Foten är gipsad i ,90 graders vinkel ett sätt man aldrig går på

 Tycker nästan att den klumpiga gipssko jag alltid måste ha på är de värsta. 

Redan första kvällen kände jag att gipset tryckte å gjorde rejält ont strax nedanför knät. Jag var tvungen att åka tillbaka i går för att få gipset uppsågat. Jag hade turen att träffa samma läkare som dagen innan å så till henne att jag inte ville ha nåt gips. Jag är van att ha ont å de får självläka. Hon berättade att dom tittat mer noga på bilderna av min fot på röntgen ronden och frakturen gårbralt igenom hela benet. Utan gips skulle jag få svåra livslånga smärtor och ett nedsjunket fotvalv. jag måste böja mej för fakta. Anledningen till trycks året var att dom glömt polstra vilket är absolut nödvändigt. En kille la ett perfekt gips men vad hjälper de. Jag är redan drabbad av så mycke sjukdom så de enda jag begär är att få vara ifred.orsaken till  sånna här frakturer utan trauma kan vara vad man kallar stress frakturer. De betyder att man vid ett tidigare tillfälle gjort sej illa men de har inte lett till fraktur förrän nu eller benskörhet och de är jag. Då kan vilket ben som helst smälla av utan att man gjort sej illa och benskör är jag.

Jag struntar i anledningen. Sitter här å gråter över livets orättvisa. Har varit färdig att ramla minst tio gånger på den klumpiga gipsskon å för att benet är för svagt sedan tidigare för att jag ska orka lyfta benet. Jag gråter över den feber som härjar i min kropp så till den milda grad att svetten  droppar nerför nacken å fram i ögonen så jag har svårt att se vad jag skriver. Jag gråter över oförmåga  och omöjliga sätt att utföra ens dom enkla göromål


Av Annika Sjödin - 6 juli 2019 02:20

Mina tre år på folkhögskola lärde mej bit för bit känna tillit till andra. Så gott de nu kunnat gå med den skadade känslan att vara ett med någon annan jag kunnat förmå mej att känns trots att jag försökt hela mitt liv har jag aldrig riktigt kunnat. Jag har alltid haft känslan av att stå utanför ett fönster å se världen å människorna genom ett skyltfönster. Jag på ena sidan med ett fönster so skiljer mej från världen å människorna. Som vuxen har jag accepterat att de är så de är och att de aldrig nånsin kommer att bli annorlunda. De är inte svår förklarat. Först är de mina tre första månader som jag tillbringat i en glasburk ( kuvösen ), utan någon fysisk kontakt eller kärlek. Föräldrar som låtsades att jag aldrig fanns. Som aldrig hälsade på mej. Inte ens var närvarande när jag nöddöptes på mitt d sjunde levnadsdygn

 För något namn skulle  även ett kryp som jag ha när man var säker på att jag skulle dö. Inga besök på fosterhem eller barnhem. Jag hade en bekant som tyvärr nu har gått bort. Hon var barnboksförfattare,  kallades Kerstin Johansson i Backe. Hon skrev en bok som senare kom att filmatiseras å sändas på TV under namnet " Som om jag inte fanns ". Just dom orden har gått rakt in i mitt hjärta och beskriver hur jag känt och alltid kommer att kännas. Uppe på de kommer adoptionen, mobbning å total utfrysning i skolan. Missförstådd å ratad av mina mostrar mm. De känns för att försöka sammanfatta som om jag rör mej fram å tillbaka i universum utan att kunna hitta nånstans att landa. Utan att hitta hem. Nej, jag är inte bitter . Med det förflutna kan de inte kännas annorlunda. Trots de har jag ända sedan jag fick mina första vänner i artonårsåldern på folkhögskolan väckts ett starkt intresse inom mej för andra människor. Jag struntar i etiskt ursprung,s pråk, hudfärg å religion. De som drar mej till andra är att hitta varje människas innersta kärna å knyta an till den . JAG ÄR ÖVERTYGAD OM ATT DE ÄR MYCKE MER SOM FÖRENAR ALLA OSS MÄNNISKOR ÄN SOM SKILJER PSS ÅT. Denna övertygelse har fått min rädsla för andra att helt släppa. Nu går jag händelserna i förväg men när jag senare i livet blev författare har jag som varit sämre än ett maskrosbarn, jag som var som en blöt fläck som vem som helst kunde trampa på . Jag har kommit att älska att stå inför andra människor och läsa ur mina alster

. Inte hade jag under min uppväxt ens vågat tänka tanken att mitt liv skulle utvecklas så att jag blev den sociala person jag i verkligheten är och betraktas som. Som jag tidigare skrivit men vill förtydliga

 Livet kommer inte flygande klart å färdigt å placeras framför dina fötter!!, Du måste själv.ärligt ta reda på å känna in vad du är bra på och medvetet jobba på att nå ditt mål. Ge inte upp  om du snubblar på vägen. Ha ditt livsmåö klart i sikte. Res dej å börja om igen

. Se upp för gropar som självömkan,.tyck synd om mej mentalitet. Ingenting av detta för dej närmare ditt mål

De gör dej på inget sätt intressant och ingen människa i världen orkar höra på nån som som gång på gång ömkar sej själv. 




,







Av Annika Sjödin - 4 juli 2019 02:17

Mitt i all hosta som känns som de ska kväva mej

. Tårar som bara rinner utan att jag varken kan eller orkar sortera dom. Ångest som bara vill är växer. I min ensamhet undrar jag hur länge.till jag ska orka får jag ett glädjande besked att jag ska få en elrullstol !!😄😄,  De betyder stora.förändringar för mej . De är längesen min rygg pajade helt. Två diskbråcksoperationer har jag gjort å de har bara förvärrat de hela pga sammanväxningar

 Jag har svåra smärtor i rygg å ben. Har inte kunnat ta mej ut överhuvudtaget

Den ena dagen är den andra lik. Jag har suttit instängd i lägenheten . De är ett helvete i n sej

 Dom enda gånger jag tar mej.ut är när mina barnbarn kommer å skjutsar mej i rullstolen. De som.kan ta tid är att Östersundshem måste bygga ett garage med eluttag

.MEN VILKEN FANTASTISK FÖRÄNDRING DE INNEBÄR FÖR MEJ. sen kan jag åka till stan när jag själv vill eller åka ut i naturen

Jag nämnde mina barnbarn. Dom är 16, 12 och 2.5 år


 När jag var frisk å stark å dom var små var dom  bara några månader när dom började sova över hos mej

Min fantasi förmåga som är en del av mitt författarskap använde jag till att sätta ihop egna berättelser och sagor som skulle berättas om å  om igen. Jag har aldrig varit pysslig av mej men älskat att leka


Vi har varit mycket tillsammans för att jag älskat de. Aldrig har jag i min vildaste fantasi kunnat föreställa mej att jag skulle få så mycket kärlek tillbaka

 Nu turas dom äldsta om att vara hos mej på helgerna

 Vi går på loppis å gör andra roliga saker. Detta har jag inte på nåt vis förtjänat. En dag så mitt äldsta barnbarn" du är den mest fantastiska underbaraste människa jag nånsin träffat'.,då rann mina tårar

,
























Presentation


Tillsammans kan vi förändra världen.

Fråga mig

0 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
         
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
<<< Februari 2020
>>>

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik

Annika Sjödin

Annika Sjödin

Annikasjodin

Duni lömde by

Annikasjodin

Annikasjodin

Annika Sjödin

Annika sjödin

Gådtbol


Skapa flashcards