kvmlarna och nätterna är den tid jag mår som bäst. Tycker om att se hur det blir mörkt och nersläckt hos grannarna.            Det har varit en jobbig dag. Jag är fastlåst vid min nebulisator. En nebulisator är en maskin där man häller i lluftrörsvidgande vätska som förångas. Ångan andas man in via mask. Minst fyra gånger varje dag ska jag göra detta  jag har två olika sorters vätskor så de tar sin lilla tid. Tycker jag får dålig effekt  . Biverkningar i form av hjärtklappning och skakningar är mindre roliga. De känns som jag blir tokig av att ständigt höra hur de rosslar och piper i luftvägarna. Vill byta skiva till ett annat spår.                                  Det vore fruktansvärt orättvist att framställa mina föräldrar som kärlekslösa. Vi var deras allt. Men ibland kan de vara tungt att vara allt för någon annan. Dom var totalt ovetande om barns behov. Pappa hade ett lågavlönat arbete och i perioder svalt vi. Mamma kunde säja nu får ni gå ner på knä och be Gud hjälpa oss så vi får lite pengar. I timmar låg.vi på knä och upprepade samma fras .Mamma var fantastisk på att trolla. Men ibland fanns bara stuvade fläsksvålar och potatis till middag. När pappa fick lön.brukade vi åka till charkuteristen och köpa en låda med kött och pålägg. INGEN som lagt sej med magen kurrande av hunger kan förstå vilken fantastisk lycka det var att  bita av godsaker å i lådan. DET VAR LYCKA!! På något vis är jag tacksam över att jag lärt mej att leva under små omständigheter. det är inte självklart att få allt serverat från silverfat. Jag får inte panik om jag måste använda fantasin för att få ihop ett mål mat. De är inte självklart för mej att ha pengar till mat och kläder. Jag känner en ödmjuk tacksamhet för de jag har.                                       När alla pengar och all mat var slut brukade vi få skriva upp i affären. Det betydde att vi fick handla och betala när pappa fick lön. De var med skammens rodnad på kinderna jag ibland fick göra de när mamma inte orkade. De var pinsamt för en vuxen och ännu värre för mej som var i tioårsjubileum åldern att försöka få affärsinnehavaren lite för mej själv och viska " Jo, mamma undrar om vi kan få skriva upp "?? Jag minns att benen skakade så jag fick hålla mej i disken i affären för att de inte skulle synas hur rädd jag var. De fanns andra kunder i affären som förstås hörde alltsammans. Jag skyndade mej ut ur affären utan att våga se någon annan i ögonen. Lycklig över att ha kunnat hjälpa mamma. När zjag ändå är inne på ämnet att skämmas så fanns det gott om tillfällen . Jag minns speciellt en gång. Mamma brukade vara den som alltid hittade möjligheter där inga sådana fanns. Den här gången hade allt blivit för mycket för henne och hon låg på sängen och grät. Hon bad mej att åka till en familj vi kände och fråga om vi kunde få låna trehundra femtio kronor. De var ganska mycket pengar på den tiden och för mej som var liten var den svindlande summa. Pappa skulle skjutsa och jag skulle gå in och fråga. Hela tiden såg jag min gråtande mamma framför mej. De kändes som jag hade hennes liv i mina händer. Minnet har gjort så starkt intryck på mej att jag minns allt i detalj . Lukten av ladugård i köket, trasmattan på golvet som var vävd i rött och grönt., Ladugårdskläderna som hängde på en spik till höger innanför dörren. Hela vägen dit hade jag memorerat vad jag skulle säja.,"Jo, jag skulle hälsa från mamma och fråga om vi kunde få låna trehundra femtio kronor * jag minns inte om jag lyckades stamma fram orden så mitt ärende blev förståeligt men kvinnan gick in i de sk finrummet och kom ut med pengarna. Hela vägen hem grät jag och tänkte. Jag kommer lilla mamma jag kommer. Gråt inte jag kommer.!!                 Jag kan i dag inte fatta varför pappa utsatte mej för detta och inte gick in och frågade i mitt ställe. Nu är                                                Åssja ja, Ässja det var både för mej och min bror den  lyckligaste tiden under vår barndom. Vi kom att flytta mycket så därför är och förblir Ässja mitt barndomshem. Annars gjorde allabjörnpåhälsningK packningar och flyttlasset jag kände mej rotla åter aäös. När jag var i tolvårsåldern flyttade vi till Taberg, strax utanför Jönköping. Pappa hade fått ett bättre jobb. Vi skulle bo i ett litet omodernt hus på en bondgård strax utanför Taberg. Nu tog mobbningen full fart . Att ha långbyxor var synd och jag minns en vinter när mina föräldrar inte hade råd att köpa strumpbyxor åt mej utan jag fick gå barbent i vinterkylan. Jag lovar att mina ben var lila av köld

 Taberg ligger på småländska höglandet och de är rejäla vintrar och ofta rikligt  med snö där.           

HERREGUD, de är klart jag blev mobbad så som jag såg ut. JAG BLIR SÅ FÖRBANNAD NÄR JAG TÄNKER PÅ DE!! Mamma hade en väninna som i sin ungdom försörjt sej som sömmerska. Hon var nu gammal men var den som skulle sy mina kjolar och klänningar. Tygerna var ofta tjocka möbeltyger , fråga mej inte varför, och passformen blev som den blev. Efter någon tvätt hängde dom lite hur som helst. Och mamma hade läst nånstans i Bibeln att det var synd att ha kort hår . Att ha håret löst hängande på ryggen kom inte på fråga. Då såg jag ut som en slampa !!* Mitt fina svarta hår samlades ihop å virsdes till en knut uppe på huvudet .jag bönade och bad om att åtminstone få ha en liten snedlugg men de gick inte alls.               Jag såg ut som en liten gumma som stannat i växten när jag gjorde entré i min nya skola. De blev inte någon succé .jag slutar väl där för i dag. Min barndom och uppväxt låter helt förfärligt. Vilket den oxå var. Vi är nu inne i början av 1970 och jag förstår inte att inte vuxen i omgivningen reagerade men jag håller med min bror när han säjer att vi kunde hamnat nån annanstans där vi fått de ännu värre. När jag skriver dom här raderna får de mej att känna som att vi var någon form av handelsvara.                                Allt jag skriver ner framstår så tydligt och klart. De är svårt att förstå att det gått så många år. Men allt som sårar en barnasjäl är skrivet med svart kol och är omöjligt att radera även om man skulle vilja. Ha de gott. Var rädda om varann. Tills vi hörs igen

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Det är så fruktansvärt längesen jag skrev något. Jag ber verkligen om ursäkt men jag har varit och är så sjuk. Syftet när jag började skriva var och är fortfarande att berätta hur man vuxen ur en asfaltficka kan skapa sej ett liv. Jag ska fullfölja d...

Det är så fruktansvärt längesen jag skrev något. Jag ber verkligen om ursäkt men jag har varit och är så sjuk. Syftet när jag började skriva var och är fortfarande att berätta hur man vuxen ur en asfaltficka kan skapa sej ett liv. Jag ska fullfölja d...

Det är så fruktansvärt längesen jag skrev något. Jag ber verkligen om ursäkt men jag har varit och är så sjuk. Syftet när jag började skriva var och är fortfarande att berätta hur man vuxen ur en asfaltficka kan skapa sej ett liv. Jag ska fullfölja d...

Eftersom jag tillbringar.julen liggande i influensa tänkte jag skriva ner några tankar.  För mej.känns de sätt vi firar julen på något sätt fel.vi stänger in oss.i.våra klaner.Ger ut massor med pengar på överdåd med mat och köper fina julklappar år...

Eftersom jag tillbringar.julen liggande i influensa tänkte jag skriva ner några tankar.  För mej.känns de sätt vi firar julen på något sätt fel.vi stänger in oss.i.våra klaner.Ger ut massor med pengar på överdåd med mat och köper fina julklappar år...